Stina Ekblad om föreställningen på Folkoperan
I Riddar Blåskägg & Judith möter en urklassiker en urpremiär. Detta händer i en undermedveten värld där ljus utmanar mörker och nutid omfamnar dåtid.
Stina Ekblad är berättaren, det sammanhållande kittet mellan två väsensskilda verk. En roll som får henne att ta fram hela sitt breda register. Hon är skrämmande, sarkastisk och påträngande i all sin magnetism.
Blomsterfonden träffade Stina i vårsolen under Almarna i Kungsträdgården för ett samtal om detta. En längre intervju kan du läsa i kommande nummer av medlemstidningen Alma.
Vad lockade dig att göra den här rollen, operascenen är väl inte direkt hemtiljor för dig?
– När Folkoperan ringde och frågade om jag hade lust att vara med tackade jag omedelbart ja. Utan att ens veta vad det handlade om. Det kändes så roligt och spännande att få vara med i en opera. Jag har alltid beundrat musiker, deras arbetssätt, exakthet och oerhörda disciplin och tycker om att se mig själv som ett instrument och mitt manuskript som ett partitur. Jag uttrycker klanger och rytmer i språket genom fraseringar, pauseringar och tajming i samklang med min kropp och det som händer på scenen. Jag har gjort många melodramer och rört mig med instrumentalister och sångare i olika sammanhang. Det var nog därför jag blev tillfrågad.
Har det blivit lika spännande som du tänkte dig?
– Mer än så, det är en stor sak att få vara med och bjuda publiken på en urpremiär på en svensk opera. Det är väldigt roligt och intressant, ibland känns det overkligt, som att jag är med i ett performance eller en installation av något slag. Béla Bartóks enaktare ”Riddar Blåskäggs borg” från 1911 ses av många som ett modernistiskt mästerverk och den nyskrivna delen ”Judith” av Malin Bång med libretto av poeten Mara Lee är helt underbar, säregen, rolig och bisarr. Malin har borrat sig långt djupare i det undermedvetna än vad Bartók gjorde och skapat ett kalejdoskop med Judith-gestaltens upplevelser. En blandning av olika faser – depression, motsägelse, vrede, raseri och förtvivlan. Allt med botten i ett kärleksmöte och vad det har innehållit.
Hur svårt har det varit för dig att kliva in på operascenen?
– Jag har fått slita ordentligt. Allt har varit mycket mer tekniskt än på teatern. Vi har orkestern bakom oss, liksom dirigenten vars rörelser vi ser på tre monitorer. Precis som en sångare måste jag komma in på slaget. Jag har en viss rörelsemån men kan inte dra på mina repliker eller hoppa runt.
Operans två akter innehåller musik som är helt artfrämmande för varandra, eller hur?
– Så är det. Bartók komponerade melodiös musik för symfoniorkester (som i föreställningen är begränsad till 14 musiker) medan Malin Bång står för en helt annan klangbild i stark kontrast till Bartók. Här är det en blandning av råa, obehagliga och stundtals väldigt vackra ljud som skapas av orkestern som inte spelar enbart på sina instrument utan använder sig av allehanda verktyg som kam, diskställ, vattenkärl och trähink för att utforska övergången mellan ljud och ton.
Vad skulle du vilja säga till de blomsterfondare som är lite ovana med att gå på opera?
– Ta vara på tillfället, det händer inte ofta att en nyskriven svensk opera går upp i Stockholm. Det är roligt, spännande, säreget och väldigt intressant.
Just nu får Blomsterfondens medlemmar 50% rabatt på biljettpriset till föreställningen Riddar Blåskägg & Judith. Föreställningen spelas fram till den 7 maj.
Här kan du läsa mer om hur du bokar biljetter till medlemspris