Hela historien om Blomsterfonden

Blomsterfonden var en kontroversiell idé. Så kontroversiell att den fullkomligen skälldes ut av trädgårdsbranschen i början av 1920-talet. Men Blomsterfonden reste sig. Idag omfattar Blomsterfonden 24 hus och genom åren har föreningen hjälpt tusentals äldre till hem och vård. Och allt startade med Alma.

Alma Hedin (1876-1958) kom från en borgerlig familj i Stockholm, yngst av sju i en syskonskara full av färgstarka och varma personligheter. Den världsberömde upptäcktsresande Sven Hedin var Almas bror som alla systrar, inklusive Alma, kom att hjälpa med diverse sekreteraruppgifter under hans karriär. Almas familj hade ett stort nätverk av vänner och kontakter, likväl i Stockholm som i resten av världen.Almas hjärta klappade redan i unga år för sjuka, utsatta och behövande. Hennes gode vän, Verner von Heidenstam, skrev om Alma: ”Hemligheten är den, att Alma Hedin verkligen har ett klappande hjärta i bröstet, ett hjärta uppfyllt af kärlek till allt, som kan vara stort och godt för människor”.

Egentligen ville Alma bli sjuksyster, men hade alltför klen hälsa för att klara yrket. I stället engagerade hon sig bland annat i stiftelsen Govenii minne, där hon fungerade som vice-värdinna i husen som var byggda åt fattiga och behövande.

Plats i politiken attraherar inte – ingen praktisk nytta

1911 engagerades Alma politiskt, mot sin vilja. Hon blev nämligen invald i Stockholms stadsfullmäktige, trots att hon bestämt avböjt nominering. Men när omröstningen väl var klar, hade Alma inget annat val än att träda in i stadsfullmäktige – och det som andra kvinna någonsin.

”Någon större nytta anser jag inte att jag gjorde under de sex år jag var stadsfullmäktig” skriver Alma i sin bok ”I minnets blomstergårdar”. Inte heller röstade hon i alla frågor med högern (i sociala frågor tenderade hon att rösta med vänstern), som hon var invald för:

”Att rösta mot mitt samvete skulle aldrig ha fallit mig in och därför passade jag inte in i det omoraliska och förkvävande partisystemet. Jag kunde omöjligt dela upp mina sympatier efter partigränser.”

Alma ville hellre göra praktisk nytta och insåg att politiken inte var rätt forum för hennes ambitioner. Hon hade i Govenii minnes bostäder fått neka äldre bostad, då stiftelsen prioriterade änkor och fattiga barnfamiljer. Men Alma insåg att många äldre for illa. Då, i början av 1900-talet, var det få äldre som hade råd att bo i egen lägenhet. I stället var ofta enda alternativet att bo hos sina anhöriga.

”För de gamla känns det tungt att vara i vägen och bo på nåd. Önskvärt vore att samhället kunde skaffa dem alla ett hem, där de trivdes, och inte bara ett rum på en inrättning”, skrev Alma. Hon tyckte att äldre måste få en egen liten vrå att vila ut i, efter sitt livs alla mödor.

Blomsterslöseri i fattigdom irriterar

Vid samma tidpunkt börjar en lätt irritation gro hos Alma. Vid flertalet begravningar lägger hon märke till hur mycket blommor som slösas bort vid jordfästningarna. Ofta kom det ett överflöd med blommor. Kransarna låg kvar på gravarna, där de vissnade och blev fula. Alma nämner i sina memoarer särskilt en begravning som hennes bror Sven inte kunde närvara på. Alma fick i uppdrag att beställa den vackraste krans som gick att få. När kransen med röda rosor anlände, visade det sig att alla rosor var vissna.

Så avlider syskonen Hedins pappa, statsarkitekten Abraham Ludvig Hedin, och det anländer över nittio kransar till begravningen. Då blir Alma upprörd. Och inspireras av initiativet från vännerna Sven och Auga Nilsson, som skickade 25 kronor till Alma och skrev på ett kort ”Till någon av Dina fattiga i stället för en krans till Farbrors bår”.

Alma bestämmer sig för att det ska finnas ett alternativ till att lägga ut barbariska summor på begravningsblommor, som ändå vissnar. I stället ska man kunna skänka pengarna till hem och vård åt gamla. Till de sörjande ska det då skickas ett vackert kort med en hälsning på. Grundidén för Blomsterfonden är därmed klar och Alma börjar planera.

Blomsterfonden bildas

Planen blir klar 1920. Alma vänder sig till familjens goda vän, överintendent Axel Lagrelius (eller Lagge som han kallades av Hedinarna) för att fråga om råd, eftersom han är en tämligen praktisk man. Axel tycker det är en god idé och vill gärna medverka. Han föreslår att Alma vänder sig till överståthållare Carl Hederstierna och ber honom att bli ordförande i föreningen. Hederstierna tackar ja.

I maj för 90 år sedan, cirkulerar så uppropet för Blomsterfonden i pressen. Uppropet är undertecknat av dåvarande statminister Hjalmar Branting, ärkebiskop Nathan Söderblom, författarna Ellen Key och Erik Axel Karlfeldt samt 15 landshövdingar.

Formellt bildades föreningen Blomsterfonden den 27 maj, 1921, i överståthållare Hederstiernas ämbetsrum. Den första gåvan kom från ”1872 års män” som vill hedra en bortgången kamrat, direktör Axel Hultman. Kontoret upprättas på Malmskillnadsgatan (och flyttar kort därefter till Hamngatan) och Lisa Hallin anställs som biträde. Lisa Hallin beskrivs av Alma som själen i Blomsterfonden; hon arbetade kvar ända till femtiotalet.

Brist på gåvor orsakar trög start

Men starten av Blomsterfonden var inte smärtfri. Gåvor och donationer kommer inte in i samma takt som man räknat med. Dessutom motarbetas Blomsterfonden av en sammanslutning trädgårds- och blomsterhandlare, som är rädda för att Blomsterfonden ska skada deras verksamheter. Trädgårdshandlarna startar en massiv propagandaapparat mot fonden i den svenska pressen som håller i sig ända in i femtiotalet.

I slutet av 1922 verkade den tröga starten äntligen börja ge med sig. Ingenjör Magnus Täcklind och fröken Selma Nilsson donerar stora summor pengar till fonden.

”Utan denna hjälp skulle vi inte kunnat starta” skriver Alma i sina memoarer.

1923 startar förhandlingarna med Stockholms stad angående gratis tomtmark för att kunna bygga de första blomstergårdarna. I pressen förekommer spekulationer om var de första blomstergårdarna ska byggas, ett tag ryktas det om Kristinebergsområdet på Kungsholmen. Till slut beslutar Stockholms stad att donera tomtmark i Vasastaden, i kvarteret som kallas ”Röda bergen”.

Första blomstergården välsignas och nästa byggs

I februari 1924 läggs första hörnstenen för vad som kom att bli Blomsterfondens första blomstergård (husen står helt klara 1926). Ärkebiskop Nathan Söderblom håller tal, där han nedkallar Guds välsignelse över föreningen samt över alla som kommer att leva och bo i blomstergårdarna.

”Omvårdanden av de gamla är en mätare på samhällets värdighet och kultur. /—/ Liksom familjen har heliga förpliktelser mot de äldre, så har också samhället i sin helhet sina gamla som det är för samhället en plikt och en heder, en glädje och en välsignelse att sörja för”.

Nathan Söderblom invigningstalar vid Blomsterfondens då nybyggda hus på Röda bergen, 1925.

I slutet av 1920-talet arbetar fonden aktivt för att samla in gåvor för att kunna utvidga. Förhandlingar börjar återigen med Stockholm stad och Blomsterfonden får tillgång till tomtmark på Ringvägen. Här byggs sex hus, som står klara 1932.

”Den enda malörtsdroppen i vår glädjebägare var och är fortfarande att vi inte kunna taga emot alla som söka och som så väl skulle behöva en sådan lägenhet som Blomsterfonden erbjuder”, skriver Alma.

Ett rikt liv – även som äldre

Almas engagemang sträckte sig inte bara till att bygga hus hos äldre. Hon var även intresserad av att göra den sista perioden i livet så innehållsrik som möjligt. Detta speglas hyresgästernas egna aktiviteter, som redan från första inflyttningen fram till idag har varit många, engagerande och, framförallt, roliga. Detta är grunden för vad som kommer att kallas för Blomsterfondsandan, ett begrepp som myntas redan tidigt i föreningens historia. Blomsterfondsandan betecknar den gemenskap, omtanke och livsglädje som frodas mellan hyresgästerna i gårdarna.

1937 organiserar Alma ”De gamlas utställning” i Blå hallen. Utställningen var avsedd att visa att även äldre människor kunna sysselsätta sig med olika slags resultat. Maria Lindblom från Danviken, är den äldsta utställaren. 104 år gammal ställer hon ut två välgjorda och präktiga grytlappar. Och hon gör så i fint sällskap. De kända konstnärerna Bruno Liljefors och Helmer Osslund bidrar med sina senaste arbeten. Kung Gustaf V ställer ut sina broderier, prins Eugen sina målningar och prins Oscar sina alster inom mattknytning.

Kriget bromsar verksamheten

Byggandet i Blomsterfonden slår av på takten i samband med att andra världskriget rasar i Europa. Kraftigt ökade bränslekostnader, ökad skattebelastning och minskat antal gåvor gör att Blomsterfonden får det tufft ekonomiskt. I Blomsterfondens hus fanns sedan starten bageri och tvätteri. På grund av de ekonomiska svårigheterna läggs dessa ner.

1944 dimper en bomb ner på söder och jämnar Eriksdalsbadet med marken. Då spräcks alla fönster på Ringvägen, men få skadas.

Alma avgår och Blomsterfonden får en kunglig beskyddarinna

Men vad vore Blomsterfonden utan envishet och god vilja? 1946 lyckas man, trots ekonomin, färdigställa en vårdavdelning på Ringvägen. På så sätt förverkligas Almas dröm, att Blomsterfondens äldre ska kunna få hjälp i alla skeden av sin ålderdom.

1949 avgår Alma Hedin ur styrelsen. Hon känner att hon börjar bli gammal och vill bereda plats för yngre, friskare krafter. För sina sitt banbrytande och mångåriga arbete för Blomsterfonden erhåller hon H M konungens medalj i åttonde storleken.”…så länge jag lever skall jag med samma hänförelse som i början av dess tillvaro, följa dess utveckling och öden”, skriver hon om Blomsterfonden i ”I minnets blomstergårdar”.

I början av femtiotalet börjar det ljusna för Blomsterfondens verksamhet, efter krigets hårda ekonomiska förhållanden. Lisebergs äldre- och seniorboende färdigställs och Drottning Louise går med på att bli Blomsterfondens beskyddarinna. Tyvärr avlider Alma Hedin innan hon hinner se Liseberg, i sin prakt, stå färdigt. Hon somnade in i maj 1958, precis innan de första hyresgästerna flyttade in.

I stället närvarar Drottning Louise vid invigningen av nya blomstergården i Älvsjö. Det blir stor fest och pressen dokumenterar. DN får en härlig bild till sitt reportage. Fru Anna Olsson, hyresgäst hos Blomsterfonden, blir så glad när hon ser Drottning Louise att hon klappar drottningen på kinden, vilket inte hör till vanligheterna. I samma veva knäpper DN-fotografen Carl-Erik Sundström sin bild. Det blir en annorlunda bild på en kunglighet som han länge minns.

Behovet av blomstergårdar norröver tillgodoses – för tillfället

Under 60-talet funderar styrelsen på ytterligare utvidgning av Blomsterfondens verksamhet. De vet av erfarenhet att hyresgästerna helst vill bo i närheten av där de redan bor. Efterfrågan efter blomstergårdar norr om Stockholm börjar öka. Styrelsen börjar se sig om. Ett lämpligt alternativ vore Hagby gård i Täby. Men förhandlingarna med Täby kommun går i stöpet. I stället tittar man på alternativet Svalnäs gästhem, som drivs av Stockholms stadsmission. 1973 går köpet igenom, och omfattande nybyggnationer och renoveringar påbörjas. På Svalnäs, liksom på Liseberg, finns både seniorboende och eget äldreboende. De sista hyresgästerna flyttar in i sina nya lägenheter 1982.

Under åttio- och nittiotalet underhålls Blomsterfondens bestånd. 1993 beslutar styrelsen att köpa fastigheten på Körsbärsvägen. Styrelsen erbjuds även att ta över ett sjukhus och köpa en begravningsbyrå, men tackar nej till båda. 2000 tar Blomsterfonden tillvara på möjligheten att driva Tallgårdens äldreboende på entreprenad åt Danderyds kommun.

På Liseberg kunde man i början av nittiotalet konstatera att lägenheterna var svåruthyrda på grund av att de var små, vilket orsakade hyresförluster. Därför har Blomsterfonden de senaste åren renoverat och byggt om fyra av husen för att tillgodose den moderna tidens krav.

Flera blomsterfonder i landet – och i världen

Den stora, ursprungliga Blomsterfonden har bara anläggningar i Storstockholm. Men runtom i Sverige finns flertalet avknoppningar som samlar in gåvor till egna ändamål. Detta var också Almas intention, hon ville att Blomsterfondens idé skulle spridas, inte bara nationellt utan även globalt. Detta lyckades hon också med, om än i liten utsträckning. Genom ett idogt resande föreläste både Alma och Blomsterfondens verkställande direktörer flitigt om Blomsterfondens idé utomlands. Det finns idag blomsterfonder, flower funds, i Zimbabwe, Danmark, Storbritannien, Finland och USA. Som vi vet om. Och alla har sitt ursprung i Almas blomsterfond.

Alma Hedin – entreprenör även inom Fundraising

Idag kan minneshyllningar (kallas också minnesgåvor) beställas via de flesta insamlingsorganisationer. Almas idé har inte bara skänkt gott till bara Blomsterfonden, utan även till många andra organisationer.

Det har även slutligen visat sig att trädgårdshandlarna inte blev arbetslösa, trots minneshyllningarnas uppkomst. Alma berättar i sina memoarer att minneshyllningarna bidragit till att mycket skett i Blomsterfonden, men att man aldrig hade klarat av att bygga om inte större donationer kommit in från Blomsterfondens välvilliga gåvogivare. Alma kunde dessutom slutligen i sina memoarer konstatera:

”Blomsterfonden har således inte förorsakat någon arbetslöshet, såsom det befarades på en del håll. Tvärtom har nationalförmögenheten ökats med värdet av åtta nya hus och omkring 1000 gamla människor ha fått hem och vård. De blommor däremot, som genom Blomsterfondens verksamhet uteblivit vid en grav, skulle redan efter en timme ha upphört att vara till någon glädje.”

Och visst kan vi, i början av 2000-talet, fortfarande konstatera att nationalrikedomen genom Blomsterfonden ökar och fortsätter att öka. Idag omfattar Blomsterfonden 24 hus och genom åren har föreningen hjälpt tusentals äldre till hem och vård. Och allt startade med Alma.