Historien om en idé
Det här är historien om hur Alma Hedin fick en idé för snart 100 år sedan. Blomsterfonden har funnits och växt sedan 1921, men hur kom det sig att grundaren Alma Hedin fick fick för sig att hon skulle ägna sig åt hem och vård åt äldre, och vad har det med blommor att göra?
Fattigdomen utbredd i början av 1900-talet
Under inledningen av 1900-talet var levnadsstandarden i Stockholm bland arbetarklassen bedrövligt låg och livet ofta kämpigt. Husen i stan var gamla och i dåligt skick, med gemensamma utedass på gården och råttor och ohyra i stora mängder.
Att åldras i den miljön var ingen dans på rosor, och detsamma gällde då som idag – som äldre ville man inte ligga någon till last. Den tidens fattigpensionärer var just precis det, fattiga pensionärer.
I stor kontrast till denna utbredda fattigdom så föddes Alma Hedin 1876 i en borgerlig Stockholmsfamilj. Hon var yngst av sju i en syskonskara full av färgstarka personligheter. Den världsberömde upptäcktsresande Sven Hedin var Almas bror. Almas familj hade ett stort nätverk av vänner och kontakter, både i Stockholm och resten av världen.
Almas hjärta klappade redan i unga år för sjuka, utsatta och behövande, men med en klen hälsa kunde Alma Hedin inte förverkliga drömmen om att utbilda sig till sjuksyster i slutet av 1800-talet. Hon blev tvungen att hoppa av sjuksköterskeutbildningen i förtid.
Politiken passade inte Alma
Istället ägnade hon sig åt att göra gott för människor i sin omvärld, och provade först den politiska arenan för att åstadkomma förändring och ett bättre samhälle för alla. Hon blev invald i Stockholms stadsfullmäktige mot sin vilja 1911, som andra kvinna någonsin. Dock hade hon stora svårigheter att passa in i det rådande partisystemet. Hon var invald av högern, men röstade alltid till vänster i sociala frågor.
”Att rösta mot mitt samvete skulle aldrig ha fallit mig in och därför passade jag inte in i det omoraliska och förkvävande partisystemet. Jag kunde omöjligt dela upp mina sympatier efter partigränser.” (ur ” I minnets blomstergårdar” av Alma Hedin)
Alma Hedin hade tidigare engagerat sig för de fattiga genom stiftelsen Govenii minne, där hon varit vice värdinna för bostadshus avsedda för fattiga och behövande. Där hade hon tvingats att neka äldre människor bostad till förmån för änkor och barnfamiljer.
Det var där hon förstod hur många äldre som for illa. Det var få äldre som hade råd att bo i egen lägenhet i början av 1900-talet. Istället var ofta det enda alternativet att bo hos sina anhöriga.
”För de gamla känns det tungt att vara i vägen och bo på nåd. Önskvärt vore att samhället kunde skaffa dem alla ett hem, där de trivdes, och inte bara ett rum på en inrättning”, skrev Alma. Hon tyckte att äldre måste få en egen liten vrå att vila ut i, efter sitt livs alla mödor.
Idén till Blomsterfonden föds
Ungefär samtidigt började en lätt irritation gro hos Alma. Vid flera begravningar hade hon lagt märke till hur mycket blomsterprakt som slösades vid jordfästningarna. De vackra blommorna vissnade snabbt och när så hennes far avlider kommer det över 90 kransar till begravningen. Då är måttet rågat för Alma Hedin. Något måste göras och hon får inspiration av vännerna Sven och Auga Nilsson som istället för att skicka blommor, skickar 25 kronor och ett kort med texten ”Till någon av dina fattiga istället för en krans till Farbrors bår”.
Där och då föddes idén till Blomsterfonden. Idag kan minneshyllningar (minnesgåvor) beställas via de flesta insamlingsorganisationer. Almas idé har inte bara skänkt gott till Blomsterfonden, utan även till många andra organisationer.
Almas gode vän, Verner von Heidenstam, skrev om Alma:
”Hemligheten är den, att Alma Hedin verkligen har ett klappande hjärta i bröstet, ett hjärta uppfyllt af kärlek till allt, som kan vara stort och godt för människor”
Det var detta klappande hjärta som resulterade i Blomsterfonden och idag hör vi fortfarande Alma Hedins tydliga hjärtslag när vi fortsätter arbetet med att utveckla hennes Blomsterfond för dagens och morgondagens äldre.
Läs mer om hur Blomsterfonden utvecklas för morgondagens äldre