novelltävling

Rösta på din novellfavorit

Vi vill tacka alla er kära medlemmar som bidragit till vår novelltävling med er entusiasm, er kreativitet och era välvässade pennor! Nu vill vi veta vilken som är er medlemmars favorit! Så läs, fundera och känn efter – vilken får er att må bäst? Bara klicka på novellrubriken så kan du läsa hela novellen. När du är klar klickar du på minustecknet högst upp.

Sen är det dags att rösta på din favorit, bara klicka på den gula knappen och välj din favorit, det går snabbt. Tack på förhand!

# 1 Buren av kärleksfulla händer, av Gunilla Eddeborn

Jag är fyra år och sitter på tåget med pappa. Mamma är på sjukhus och vi är på väg till barnhemmet Solstugan där jag skall vara tills mamma kommer hem. Vi äter smörgås med stekt ägg och dricker choklad som pappa gjort till oss. Resan känns lång och jag känner mig ororlig och lite ledsen. Jag tittar ut genom fönstret och räknar kor och hästar som jag ser på ängarna som vi åker förbi. Pappa pratar inte så mycket utan sitter och läser i en tidning. Jag har min lilla röda resväska med en målad nalle på som jag packat med hjälp av pappa. Dockan och lite dockkläder har jag packat ner själv. Dockvagnen som pappa snickrat själv och som jag fick i julklapp får stanna hemma sa pappa.Mamma är ofta på sjukhus och det är andra gången jag är på barnhem, men kommer knappt ihåg den förra för jag var så liten. Det känns som en evighet innan vi är framme, men till slut stannar tåget.
Vi går av och går på en liten en grusväg och jag håller pappa i handen. Efter en stund är vi framme vid ett stort gult hus med vita knutar och en stor trädgård. Pappa knackar på dörren och en kvinna öppnar. Hon hälsar och säger att hon heter fröken Elsa. Pappa säger sitt namn och talar också om vad jag heter. Hon tar mig i handen och säger. “Välkommen lilla Linn, hoppas du skall trivas hos oss. Hon tar av mig kappan och skorna och tar min lilla väska och säger. “Det är bäst att ni går herr Eriksson för det är inte bra att stanna för länge. Pappa tar upp mig i sin famn och kramar mig. Jag håller honom hårt om halsen och vill inte alls att han skall gå. Jag gråter och skriker allt vad jag orkar och pappa försöker trösta mig. Till slut sliter fröken Elsa mig ur pappas famn och säger. “Såja nu ska lilla Linn ta och lugna ner sig lite grann så att pappa kan gå. Sen går han ut genom dörren och ser ledsen ut. Jag står och tittar efter honom genom det lilla fönstret nere vid golvet. Fönsterrutan är inte helt klar så jag ser bara en skugga av pappa avlägsna sig längre och längre bort. Tårarna gör också så att jag knappt ser honom.
Dagarna går och jag är mest för mig själv och vill inte leka med de andra barnen. Jag längtar hem till mina syskon och till mormor som dom får vara hos och jag gråter mig till sömns flera nätter i rad. Alla barnen ligger i små tältsängar på en lång rad i ett stort rum.
Så händer det en kväll när jag ligger i min säng och gråter att en fröken som heter Tant Grönan kommer fram till min säng. Hon lyfte upp mig och viskar att jag ska vara tyst. Sen tar hon upp mig i sin famn och bär mig uppför trappan till lägenheten där hon bor. Det är en liten lägenhet med bara ett rum och ett litet kök. Hon sätter mig i en röd, mjuk sammets fåtölj som är så stor att jag nästan försvinner i den. Efter en stund kommer hon med ett glas mjölk och en kanelbulle. “Det här är vår lilla hemlighet säger hon “Så berätta inget för någon. Hon tar mig i sitt knä och kramar mig och säger att jag inte behöver vara ledsen. Sen tar hon fram en fin skål med rosa rosor på och öppnar locket. Den är full av karameller av olika sorter och färger. Jag äter karameller lutar mig mot Tant Grönans mjuka famn och har slutat gråta. Jag känner mig lugn och är inte så ledsen längre.
Jag fortsätter att vara mest för mig själv men gråter inte lika mycket längre. Varje gång jag gör det kommer Tant Grönan och hämtar mig och bär upp mig till sig. Efter en tid kommer pappa och hämtade mig. Tant Grönan kramar mig och viskar i mitt öra. “Glöm aldrig vår lilla hemlighet. “Om du är ledsen någon gång så tänk på mig.
Nej jag glömmer aldrig Tant Grönan med sina varma mjuka händer och mjuka famn och undrar hur det hade gått om hon inte funnits där för mig. Jag ser mig omkring i min egen lilla lägenhet och upptäcker att det ser nästan ut som hos henne. Mörka tyger i sammet och mörka trämöbler och jag älskar kanelbullar. Karameller är inte heller så dumt och jag älskar rosa som på skålen med karameller

# 2 En glimt av solen och ett schackparti, av Petra Nord

Vårvinden möter upp när jag öppnar bildörren och sveper med sig håret åt alla håll. Grusgången in till Svalnäs äldreboende i Djursholm knastrar hemtrevligt gammeldags. Sam hoppar och studsar samtidigt som han håller  mig hårt i handen, som han alltid gör. Sam måste snurra tre gånger runt flaggstången, det är en ritual, medan jag oroar mig för att han trampar ned lavendeln som löper i en ring runt den. Vi öppnar med gemensamma krafter de tunga trä-dörrarna och går in i vad som förefaller vara totalt mörker. Kontrasten mellan det bländande vita vårljuset utanför och det kompakta mörkret bakom dörren är overkligt stor. Sam som är rädd för mörkret tar ett hårdare tag om min hand, men släpper så plötsligt och rusar i förväg. Han har siktet inställt på en siluett som skönjs lätt tillbakalutad i salongens soffa med en tidning uppslagen.

 

Sam knubbiga barnhand tar bestämt tag i min fasters sköra, tunna hand och drar med henne till schackbordet i salongen. Den öppna spisen välkomnar med sin gedigna prägel som rummet får och och mängden böcker i bokhyllorna känns betryggande på något sätt. Har man böcker har man inte tråkigt viskar mina tankar till mig. Slagen av insikten undrar jag hur barnen i dag kommer att förhålla sig till min tanke. De kommer nog inte att förstå den alls. I dag räcker det med en surfplatta och man har oändligt med information. Men känslan av att se böcker i en bokhylla, kanske vältummade och slitna läderband, är annorlunda. Jag undrar om Alma har lämnat sin bror Sven Hedins böcker i biblioteket. En upptäcktsresandes böcker är spännande. Kanske skall jag fråga hinner jag tänka men kommer av mig av en plötslig tystnad, markant då det nyss uppsluppna skrattet ebbat ut. Jag vänder mig mot de andra två.

 

I ordlöst samförstånd plockar de båda upp pjäserna en efter en och arrangerar dem omsorgsfullt på schackbordet. En pjäs står lite snett och Sam rättar genast till den, de skall stå perfekt. Sam och min faster delar en gemensam brännpunkt, schackspelandet. De har spelat schack sedan Sam var tre år gammal. Jag kommer inte längre ihåg hur det kom sig att de började spela.

 

Båda väger de tunga jadepjäserna i handen innan de slutligen är redo och gör sina drag. De plockar upp pjäser men tvekar och sätter ned dem igen. Plockar upp en tredje pjäs men går tillbaka och flyttar den första de tog i. Ibland är deras spel ordlöst och ibland talar de om möjliga tänkbara drag, omöjliga drag eller svårigheter. Somliga dagar har min faster med tidningsurklipp om svåra schackdrag som de funderar på. Ibland sitter de så nära varandra att Sams mörka lockar i en gungande hälsning möter min fasters silvergrå, omsorgsfullt permanentade hårlockar. Det slår mig att det här är deras mindfulness.

 

Solen lyser in i rummet som andas lugn. Solstrålarna färdas in genom de gamla fönstren med gedigna handgjorda fönsterglas. Mjukt vågiga former i glaset och små bubblor skapar illusioner på golvet. Ett nät av ljussken, som på bottnen av en havsstrand, framträder på golvet. Endast förnimbart skänker ljusfenomenet ett sällsamt skimmer till rummets alla föremål.

 

Spänningen lyser i deras ögon, glimtar till som en lekfull solkatt. Ett leende, som hastigast skymtar till i en mungipa, avslöjar att någon av dem gjort ett särdeles finurligt drag. De suckar då och då,  smackar med tungan mot gommen.

 

Sam spelar med ett barns otålighet och djärvhet och går orädd ut med sin drottning. En styrka och en svaghet. En skugga flyger över hans ansikte när drottningen plockas till sidan. Han biter ihop och och spelar sammanbitet. När han når motsatta sidan med sin bonde, och den byts ut till drottning, glittrar hans ögon igen. Jämvikten är återställd. Nu är spelet igång igen och han har en chans. De skrattar åt turerna och vändningarna i spelet.

 

Likt en annalkande storm vid schackbordet ökar intensiteten gradvis, de gestikulerar, viftar ivrigt och talar fort och upphetsat. Mitt i ett andetag når de stormens öga och lugnet är fullkomligt. De sitter tysta och begrundar den nyligen nådda insikten några sekunder innan de unisont utbrister: ”Remi, det blev oavgjort”.

 

Deras livfulla skratt studsar mellan väggarna när de plockar ihop. Jag förstår inte alls tjusningen med schack och det tynger mig. Jag försöker se ut som om jag läser något viktigt på min mobilskärm, men den känns livlös i jämförelse. Jag förstår plötsligt att livet finns några steg bort från mig. Kanske kan människan först uppskatta gåvor i livet när vi står lite vid sidan om och ser i ögonvrån på något? Det är för överväldigande att vara i brännpunkten, ljuset så intensivt att det förblindar.

 

När Sam tagit mig vid ena handen och min faster vid den andra, flyger han mot matsalen som en ledarfågel med oss två följefåglar bakom sig på var sin sida. Vi tillhör hans flock på resan mot fikat. Vi flyger förbi de prydliga Familie rouge tallrikarna på väggen och jag hinner kasta en blick mot sjöns glittrande vatten. Löven har precis slagit ut på björkarna och löven har den underbara ljusgröna färg som bara lånas till oss människor att njuta av den första veckan efter att löven slagit ut. Vi anländer i perfekt V-formation till ett bord och landar i stolarna under Almas porträtt. Hon ser förnöjd ut, som om hon också bevittnat händelsen i salongen och nöjt samtycker till att salongen används precis så. Alma var nog också en upptäcktsresande, men med fokus på mänskliga relationer.

 

Kaffet är hett och syltkakorna rymmer en försmak av sommar. Mitt sällskap har återgått till schackproblem och jag befinner mig utanför deras magiska sfär. Men jag fick dela en flygtur med dem. En dam som går förbi med en rullator ler och klappar Sam på axeln. Kanske ska jag låna en bok om schack på biblioteket imorgon? Jag vill vara med och dela upplevelsen, inte via facebook eller tvitter med dess grunda ytlighet. Jag vill uppleva deras magi och nå deras mindfulness, i en långsammare dimension av verkligheten där tiden har ett annat flöde men även där man hinner mer än man tror och intrycken är skarpare, djupare och renare.

# 3 Min hälsokur, av Marie Möller

En helt vanlig dag i januari. Vintern bjuder på kyla, snö och korta dagar. Trött, frusen och lite vinterdeppig kommer jag hem från jobbet. Vill inget hellre än att krypa ner under min pläd på soffan och tycka lite synd om mig själv. Kanske titta på någon serie eller film. Det är då det slår mig. Det är ju onsdag! För mig innebär detta att det är Linedancekurs som gäller. Motståndet finns där. Tänk så skönt det vore att få stanna hemma under min pläd. Plikttrogen som jag är väljer jag ändå att bita ihop, klä på mig och ge mig iväg ut i kylan igen.
Väl framme i danslokalen möts jag av ett glatt ”Hej och välkommen” av vår entusiastiska dansledare. På med dansskorna och fram med vattenflaskan. Här ska dansas! Idag ska vi lära oss en ny dans. Tålmodigt visar vår lärare stegen och vi andra gör vårt bästa för att följa med. Tramp, tramp, tramp… Fram och tillbaka och så vänd! Vi tragglar och tragglar tills vi tror att vi har förstått hur det ska vara. Då ska vi försöka till musik. Hur var det nu igen? Ojdå, nu vände jag visst åt fel håll! Står plötsligt öga mot öga mot min kurskamrat. Får ett stort leende tillbaka. Det är ju så det är. Vi gör alla fel ibland men som tur är inte samtidigt. Det blir många glada skratt under danspasset. Känner hur livsandarna vaknar till liv och att humöret har stigit från deppighet till livsglädje. Tänk att musik och dans gör så mycket. Rena hälsokuren! Efter danspasset fikar vi tillsammans och pratar om kommande danser. Så mycket att se fram emot! Känner mig lycklig över att jag hittat Linedancen. För mig är detta både fysisk träning, hjärngympa och en härlig gemenskap. Något som ger mig glädje och som jag kan rekommendera till alla. Lätt om hjärtat och varm i både kropp och själ vandrar jag sedan hemåt i vinterkvällen igen.

# 4 En smula lycka, av Birgitta Ånséhn

Den som bott i en liten, liten stad minns säkert att det bodde många ensamma kvinnor i stora hus. Jag minns en, Anna i Käringberget.
Det hade inte blivit av för Anna det där med giftermål och familj. Hon hade aldrig varit någon skönhet, men en eller annan pojke hade visst visat intresse för henne.
Carl-Johan, som bodde med sin far i en gård neråt sjön var nog ganska intresserad. Men Anna var inte född till att vara bondmora, hon trivdes med sitt arbete i biblioteket och lagom långa promenader i svampskogarna runt den lilla staden.
Så hade han så väldigt fåniga öron, Anna upptäckte att hon mest tittade på dem när de träffades. En småsak, men avgörande för hennes beslut att dra sig tillbaka.
Anna blev kvar hos sin mor och när hennes far dog kändes det ännu mer naturligt att dela livet med mamman.
Huset låg på en kulle nästan mitt i staden, läget var en trygghet för henne. Hon kunde lätt promenera till kyrkan, hon sjöng i kören sedan tonåren och där hade hon många vänner. Syföreningen och kyrkokören gav henne den sociala kontakt Anna var nöjd med.
Så småningom blev hennes mor sjuklig och gick bort en mulen höstdag. Det blev tyst i huset, men Anna hade sina sysslor och tänkte inte så mycket på det.
Åren gick, tiden står aldrig stilla för oss, och Anna gick i pension.
Hon var inte ung längre, trots att hon ännu kände sig rask och var fri från krämpor. Men livet blev liksom lite enahanda. Några av hennes väninnor hade fått sluta sina liv, andra hade flyttat till “hemmet” p.g.a. åkommor.
Kort sagt, Anna hade tråkigt. Visst kunde hon njuta av naturens växlingar men långa skogspromenader gör man inte utan sällskap.
Kyrkan hade fått en ny körledare med moderna åsikter om repertoaren, något som Anna hade svårt att vänja sig vid. Vad var det för fel på de gamla julpsalmerna?
Dessutom tyckte hon nog att sången inte gav samma glädje som förr.
Det var dags att lämna plats för en yngre generation.
Hon rensade rabatterna i trädgården, drack kaffe på verandan – och hade tråkigt. Då visste hon inte att livet hade mer att ge, men snart fick hon erfara detta.
En skön aprildag stod en nästan ung man på hennes trappa och log när han visade den senaste utgåvan av ett uppslagsverk. Han var alls inte påstridig, pratade lungt och sakligt om sitt objekt med ett vårdat språk som Anna uppskattade. Hon hade ju haft sin tjänst på stadens lilla bibliotek i många år och levt med böcker omkring sig, det sätter sina spår.
Eftersom hon just satt på kaffepannan bjöd hon den nästan unga mannen att sitta ner.
Han tackade artigt och var mån om att berömma de hembakta kakorna hon satte fram. De hade mycket att diskutera, han kom ofta förbi huset efter den dagen och glömde aldrig att ringa på för en pratstund. De började planera resor tillsammans, den nästan unge mannen kunde komma med förslag som lät både intressanta och spännande. Dessutom hade han riktigt snygga öron.
Men man kan inte sitta på verandan och dricka kaffe med en nästan ung man utan att grannarna ser det. Snart började det pratas om Anna och hennes nya bekant. Något som Anna gav blanka fasen i, hon hade kurage nog att leva efter sitt eget huvud.
Så började ett nytt liv för Anna.
Det omaka paret gjorde resor till länder Anna bara läst om, såg städer med vackra gamla hus och stora museer, njöt av solen när vädret var som tråkigast i Sverige.
Att det var Anna som stod för kostnaderna tänkte hon inte så mycket på. Hon hade ju ett kapital att ta av,hennes föräldrar hade lämnat efter sig en rejäl summa.
Men det var andra som tänkte desto dessto mer, i synnerhet de som kallades Annas vänner.Inte så att de diskuterade den nästan unge mannen med henne, de höll tyst “av hänsyn” men hade desto mer att ventilera vid hennes frånvaro. En sådan skandal kude inte slarvas bort, man gjorde det mesta av den.
Hur det nu var med bevänt med Annas lilla förmögenhet, pengar har ju en förmåga att försvinna om man låter det ske obehindrat.
Och hennes pengar var inget undantag. När det sedan visade sig att hon bara hade sin pension att leva på kunde hon inte göra några resor längre. Den nästan unga mannen sågs alltmer sällan till och slutligen kunde stadens malis konstatera att hans bil inte stod parkerad utanför
hennes hus mer.Naturligtvis kunde man inte förvänta sig något annat, klart att han hade lurat av henne alla hennes pengar och försvunnit!
Anna blev svagare med åren, och en dag var hon tvungen att flytta in till äldreboendet i staden. Där fick hon den hjälp hon behövde och hon tog det med förståndigt lugn, hon hade faktiskt varit förståndig hela sitt liv. Utom det där med…. tja, ingen är felfri.
Hennes bekanta hade nästan alla redan flyttat dit och det var med illa dold skadeglädje de hälsade henne välkommen. De var gamla och glömska men hennes äventyr hade de inte glömt! Men man höll god min, fattas bara.
Till slut kom det fram i alla fall. (det finns alltid någon som måste säga något spydigt när tillfälle yppar sig.)
Sara i Wäxhult vars make hade låtit spriten gå före allt annat, hade satt familjen på bar backe innan han frös ihjäl i fyllan en vinter. Hon hade haft det svårt, skammen var nog det värsta. Hon blev bitter, ganska förståeligt, och hon såg sin chans att styra samtalsämnet till någon annan än sig själv, äntligen. (Man kanske kan förstå en stackars gammal kvinna vars liv varit fyllt av umbäranden – om man nu är lagd åt det förlåtande hållet.)
De som inte redan visste om Annas historia fick den uppdukad i detalj.
Vissa detaljer var väl inte så värst sanna, men de fyllde ut och gav must åt historien.
Tyvärr, Sara njöt i fulla drag av den skadeglädje Annas öde kunde ge. Nåväl, den s.k. anständigheten förbjöd de flesta att låta skvallret nå fram till Annas öron – den övergivna – ruinerade – ensamma kvinnan.
En dag brast emellertid bubblan, Sara kunde inte hålla igen.
Vid nästa kaffestund då alla de gamla damerna var närvarande måste hon släppa ut det:
Sara satte sig bredvid Anna och lade huvudet på sned. Med len röst och ett gudsnådeligt smil sade hon: Nå, lilla Anna, var har fästmannen tagit vägen? Sedan dina pengar tagit slut har vi inte sett honom. Hur känns det att bli övergiven på gamla dar? Jag tycker faktiskt han kunde hälsa på någon gång. Fast jag tycker nog att du borde haft bättre förstånd att ta vara på dej.
Det blev alldeles tyst i rumet.
En hel minut var det tyst
Anna tittade sig omkring. Så log hon. Sedan skrattade hon.
Hon strålade!
Ja, sade Anna. Han är borta. Och pengarna är borta. Men det jag fick uppleva har ingen av er fått. Georg var så artig och trevlig hela tiden och jag har fått se platser jag bara drömt om. På våra resor var han så omtänksam och såg till att jag hade det bra. Jag har många fina minnen att glädja mig åt. Det var värt varenda krona! Ångrar inte ett dugg.
Man ska se till att njuta av livet när man kan och låta pengarna gör nytta, för det har mina pengar verkligen gjort!

Någon sensmoral behövs väl inte efter denna historia, som faktiskt till stora delar är sann! Du kanske t.o.m. känner igen den?

# 5 En symaskin med mening, av Monika Henriksson

Jag har en gammal trampsymaskin från 50-talet av märket Singer, som jag fått överta i samband med ett lägenhetsbyte. Symaskinen har ett mycket elegant utförande med vackert utsirade inläggningar i pärlemor och gulddekorationer. Den pryds av ett axknippe och en stiliserad blomma, som jag tror är en papyrus, i grönt, orange och guld. Stativ och fottramp är i svartmålat järn. Maskinen kan fällas in så man får fram en fanerad bordsskiva. Den har två förvaringslådor på sidorna. Jag tycker mycket om dess uttryck av skönhet och ett gediget hantverk i förening.

Tyvärr fick jag den inte att fungera. Var och hur hittar man en symaskinsreparatör nuförtiden? Efter en hel del letande får jag tag på någon som lovar att undersöka och se om han kan reparera den. Jag får instruktioner om att skruva loss maskinen från bordet och ta med den till hans verkstad. Det lyckas jag med till slut och hittar adressen i en källarlokal.

– Hej, det var jag som ringde. Här kommer jag nu med min gamla Singer, som jag inte får
att fungera.
-Hej, Hej, så du fick loss den i alla fall från symaskinsbordet. Jaha, få se nu. Sitt för all del.
Det är en Singer AK (och han säger ett nummer) från 1952. Det är en bra symaskin.
– Så du ser genast vad det är för modell?
säger jag inte utan beundran.
– Efter mer än fyrtio år i branschen känner man väl igen…

Han tar med vana händer itu med min symaskin.

– Har du smort den med matolja?
-Nja, inte jag, jag har fått överta den.
– Ja, det är någon som smort den med matolja; det får man aldrig göra. Det stelnar och sedan är det kört.

Han sitter i sin verkstad, en äldre man i arbetskläder, i en förmodligen ändamålsenlig röra. Det luktar smörjolja och terpentin, en urdrucken kaffekopp på arbetsbänken, radion är på, P1.

Han är uppenbarligen förtjust i min Singer trampmaskin från 1952. Minen, hållningen, händernas invanda grepp säger mig att han är helt i samklang med sin person och situationen. Han märker att jag beundrar hans arbete och njuter av det, tror jag.
Han stänger av radion och ett samtal utspinner sig. Vi avhandlar läget i landet, medlemskap i Europeiska Unionen, Mellanösternkrisen och klimathotet och mera.
Han berättar att han snart ska gå i pension och inte har någon som vill ta över verkstan. Sonen är inte intresserad. Det är inte något framtidsyrke och ger inga pengar. Ungdomen har andra krav. Under tiden fixar han symaskinen, spolar den ren, smörjer den med rätt sorts olja, ger mig instruktioner om dess skötsel, vilken nål jag ska använda.

Efter avslutat arbete betalar jag ett ganska modest pris och då har jag dessutom fått en symaskinsnål och en ny drivrem. Motvilligt måste jag gå. Maskinen är nu inlindad i kraftigt brunt omslagspapper med rejäla snören runtom så att det är bekvämt att bära. Det är mycket tungt och jag ska ta bussen hem. Det är en mörk novemberkväll i Stockholm, det regnar. Men mitt sinne är ljust. Jag är lycklig över ett förtätat möte och lite vemodig över en utdöende yrkeskunskap. Några strofer ur en dikt rinner till:

Hjärnans drömskhet är utan gräns
och ögat ser som det vill.
Men handens medfödda intelligens
kan ingenting konstra till.*

Hur ska jag egentligen kunna tacka honom för den omsorgsfulla hjälpen med symaskinen och ett meningsfullt möte? Ska jag gå hem och baka en kaka och gå tillbaka en annan dag och tacka för hjälpen?
– Här har du till fikat – eller en blomma? Eller är det för insmickrande och opassande? Tappa nålen jag fick kanske för att få en anledning att gå tillbaka innan han går i pension.

* Ur en dikt av Alf Henriksson

# 6 En äkta man, av Hanna-Maija Bergman

-Va? Har Sura Sara hittat en man? Hur då? frågade jag. På dans?
-Nej, svarade Ann. Hon annonserade på morgontidningens telefonkontaktsidor.
Ja, nu är hon gift och inte sur längre.
-Ahaa, tänkte jag då, kunde Sura Sara, så kan jag. Jag tänkte i ett halvår.

Nu var stunden inne. Jag läste annonserna. Läste männens som sökte kvinnor. Smakade på orden. Hoppade över de som sökte någon ”kramgo” kvinna. Näää! En man, hängivet kramande en passiv, blundande kvinna, likt en ”Uppblåsbar Barbara”. Jag lyssnade per telefon på instruktionerna. Lyssnade på andra annonsörers röster. Även kvinnornas, så jag skulle veta hur jag skulle formulera mig, eller hur jag inte skulle säga. Skulle jag svara någon intressant mans annons? Eller sätta in en annons själv? Om jag svarade på en lockande mansannons, skulle jag vara en av de kanske hundratals som ”bjöd upp” denne man. Och han skulle välja och vraka. Precis som på danserna, där det ofta var kvinnoöverskott. Nej, nu var det damernas!

Visst betydde det tid, möda, mod och pengar; samtalen kostade 9 kronor i minuten. Men vad kostade en danskväll annars? Med ständigt nya klädinköp och så vidare?

Förresten, trots flitigt frekventerande av stadens mogendanser, hade jag inte träffat någon passande man där. Jag hade utseendet emot sig. Tja; inte direkt oattraktiv; inte alls, men jag var inte begåvad med det skönhetsideal som fångade en seriös mans intresse. Trodde jag.

Vad var då en seriös man? I min ungdom, då morsan fortfarande levde, (hon dog i cancer på julafton, då jag var 16, hon 41) hade hon favoriserat en typ av kille, som tant Ingers son Gunnar. En kostymklädd ung man med vattenkammat hår, som slog ihop klackarna, bockade och sa:
-Goddag tant, hur står det till? när han hälsat.

-Gud så fånigt, hade jag tyckt då. Morsan ansåg att denne Gunnar var så ”vanvettigt trevlig”. Själv föredrog jag ”Kungen”, en Brylcreme-kammad Elviskopia med skinnpaj och klapprande klackjärn, en som på sin höjd yttrade ”ÖÖÖHHH” när han orkade öppna munnen. Men den typen hade jag numera fått nog av. Jag hade till och med gift mig med en; fast det är en annan historia.

Idag ville jag ha ”en Gunnar”. Artig, verbal, välklädd, bildad och humoristisk. Helst också dansant. Men jag hade för sig att ”en Gunnar” ville ha en slank, blond, sval kvinna som var omålad, klädd i marinblå dräkt, i klassiska pumps, med det långa håret i svans eller knut. En som var diskret klädd, representativ, som Grace Kelly. Sval och omvårdande; lite som en sjuksköterska eller flygvärdinna.

Vid första påseende hade jag inte en chans! För bystig, för rödhårig, för målad, för slagfärdig, för vulgärt klädd. I min figursydda, urringade, ofta mycket korta och iögonfallande klänning, med det hennaröda håret som en sky runt fejset, med knallröda läppar, högklackade sandaletter, gärna med vristrem, blev det ”som man är klädd blir man hädd”. Men, jag tyckte jag var snygg och ville inte göra om mig. Det var min identitet.

Och jag hade lärt mig att parera icke önskvärda raggningsförsök. Sist jag varit ute bjöds jag upp av en man, som var geolog och som pratade oupphörligt under dansen. Han berättade om sig själv, om sitt jobb, om sina utlandsresor, om sin bil. Han frågade inte efter mitt yrke; inte ens efter mitt namn. Efter dansen frågade han om han fick bjuda på en drink.
– Nej tack, jag vill inte knulla! svarade jag och han stirrade häpet på mig och smet slokörad iväg från dansgolvet.

Tillbaka till nuet. Först skulle jag formulera själva annonsen, därefter prata in en beskrivning om vem jag var och vad jag var ute efter. Och inte bli bedömd enbart efter utseendet.

Jag började skriva:
”40-tals kvinna med humor…” Äsch, för banalt! ”Danslysten quinna söker”, äh, löjligt! Jag var ju inte bara dansant, jag var ju också en allmänbildad akademiker med många intressen, framförallt böcker, bio och teater. Jag målade, sjöng och spelade piano till husbehov också. Men jag ogillade promenader, hemmakvällar och framförallt; sport! Fanns det män som gillade andra saker? Jag måste ju vara så ärlig som möjligt. Annars blev det fel svar.

Få se, ”40-talist” måste jag få in, inte ”50-plussare” det lät så himla gammalt. Dansant? Nej, det var onödigt. ”Intresserad av litteratur och teater?” Nej, inte i den första ”marknadsföringsannonsen” ”Sporthatare”? Nej , det skrämde bort många i onödan.

Det här var bättre och sanningsenligt: ”Djup- och lättsinnig kvinna av 40-talsmodell söker ” ja –vad? En karlakarl? En humoristisk kille? En som inte gillar sport? Nej-visst-nej; inte det.

Nej. Rakt på: ”En äkta man” Det var ju vad jag ville ha; ”äkta” i dubbel bemärkelse!

Där satt den.
”Djup- och lättsinnig kvinna av 40-talsmodell söker en äkta man”. Kort och koncist. Billigt blev det också; annonserna betalades per tecken.

Så skulle jag prata in en 2-minuters telefonannons också. Först måste jag nog skriva ner den. Jag började skapa och tog ett glas vin som draghjälp. Klockan var redan över tolv på natten, men det var nu jag var kreativ. Så hade det alltid varit. Visserligen hade jag hela livet matats med lutherska regler. Bland de viktigaste var att ”morgonstund har guld i mund”. Nämligen: Att tvätta 4 maskiner, torka alla golv och baka både mat- och kaffebröd före klockan 8 på morgonen. Då var man en RIKTIG KVINNA. Jag hade alltid trotsat detta, vilket resulterat i att jag blivit en Unken Nattmänniska; med lite air av nattstånden potta. Min far hade förutspått mitt kommande arbetsliv; ”cigarettflicka på nattklubb”. Men jag hade blivit jurist. Fast kvällspigg och morgontrött. Jag steg visserligen upp på morgnarna, men var seg i flera timmar. På nätterna levde jag, skapade, sydde (fast jag annars inte var direkt sykunnig), strök, diktade, sjöng, målade. På morgnarna såg jag med trötta ögon på mina nattliga skapelser, med undran och fasa och med ett lätt illamående. Som en mental baksmälla.

Äsch; bort det och till skapandet av telefonlockropet. Jag började, med glad och inbjudande stämma: ”Hej! Tänk att du ringde i alla fall!” Fortsatte med vem jag var, vilka intressen jag hade, men utan att nämna annat än förnamnet och att jag var akademiker, som bodde i innerstan. Jag pratade i en lättsam, kåserande ton. Lyssnade. Hörde prassel av papper och radion i bakgrunden. Stängde av radion, började om. Lyssnade igen, talade långsammare, försökte nogsamt undvika pappersprasslet.

Det var bra nu. Lockande, men ändå med många öppna frågetecken, som skapade nyfikenhet hos lyssnaren. Det var lite som att skapa en reklamannons. Vilket det ju också egentligen var.
Jag sparade pratet definitivt och ringde in annonsen.

Hur det gick? Jag fick 32 svar, pratade med fem och träffade tre objekt. Jag är numera, efter 20 år, gift med nummer två av träffarna. Och lever ett rikt seniorliv, med resor, kultur, måleri, dans. Fast han är fasligt förtjust i sport.

# 7 Gråt på öppen gata, av Carl-Magnus Åsard

– Tjena! sa jag och slog mig ner på bänken bredvid den gråtande mannen.
Det är klart, man slår sig inte bara ner och säger hej så där utan vidare. Har man otur åker man på en propp. Men karln satt och grät och jag tänkte att det var ju möjligt att han behövde nån att prata med. Jag är nämligen sån, en väldigt hjälpsam och förstående medmänniska. Det är sånt som ger en verklig glädje och mening med livet.
Men karln, hör och häpna, svarade inte. Han bara grät och grät. Han såg inte ens upp. Och han rörde inte en min och satt lite framåtlutad med armbågarna vilande mot låren och tårarna droppande tunga och tjuriga ner i gruset. Han kunde väl åtminstone ha gett mig en blick? Eller ett litet leende? Men icke. Han var fullt upptagen med sitt gråtande. Det var ingen hejd på det. Och inget slut.
– Fint väder, sa jag och kisade mot solen och fiskade upp ett paket cigarretter ur bröstfickan på kavajen. Röker du?
Nä, han rökte inte. I alla fall inte i dag. Han bara grät. Men visst var det väl synd på en så vacker dag? Det hade regnat i två veckor och nu äntligen sken solen. Det var väl ändå något att vara tacksam över? Men inte var den jäveln tacksam. Han bara fortsatte att gråta. Floder.
Det är faktiskt ganska retligt sånt där om man tänker efter. Tänker efter gör jag nämligen ofta. Det finns ingen spirit längre. Ingen optimism. Det snackas bara arbetslöshet, klimathot, svält, krig, annalkande asteroider och en massa annat skit. Men sånt får man väl för helvete försöka ta. Man kan inte bara ge upp.
Vad hjälper det att sitta här och gråta, sa jag. Om han ändå måste gråta kunde han väl göra det hemma hos tanten, hemma på kammarn? Varför sitta här på bänken och tjura och förstöra utsikten för folk? Jag är ingen anhängare av förbud, men vore det så att någon förnuftig politiker fick för sig att lägga fram ett förslag om förbud mot gråt på öppen gata, så nog skulle jag fundera på saken. Idén är inte dum. Dessutom är den min.
– Du, sa jag, om du nu absolut måste lipa så kan du väl göra det nånstans där man slipper se det? Du behöver väl inte sitta här och demonstrera?
Då glodde han på mig med sina röda ögon. Han glodde länge på mig. Jag trodde aldrig att han skulle sluta glo. Och hela tiden rann tårarna, feta och motbjudande.
– Glo du, sa jag, inte imponerar det på mig.
– Förlåt? sa mannen då.
– Har du fel på hörseln också? sa jag. Är det därför du sitter här och tjurar?
– Hörseln? sa mannen.
– Ja, tänk om alla satte sig ner och grät på öppen gata? Hur fan skulle det se ut?
– Vi lever väl i en demokrati, sa mannen. Jag lipar väl så mycket jag vill för dig? Det har väl inte du med att göra?
– Lever vi i en demokrati så har väl jag med det att göra, sa jag. Du snackar ju emot dig själv.
– Det är såna som du som får mig att gråta, sa mannen.
– Så det är mitt fel nu? Det var det jävligaste jag har hört.
– Då har du inte hört mycket, sa mannen.
Vad svarar man på sånt? Otack är världens lön, det är då ett som är säkert.
– Du, sa jag, här försöker man vara hygglig. Till och med bjuda på en cigg. Men okej, sitt här och tjura då och skräpa ner miljön för folk. Man lär så länge man lever, det är tydligt.
– Tack å lov för det, sa mannen och drog upp en näsduk och snöt sig. Och ger du dig inte iväg snabbt som ögat nu så bryter jag nacken av dig.
– Av mig? sa jag.
– Just det. Av dig. Och sedan krossar jag benen. Och får jag lust så rycker jag ut tänderna när jag ändå är igång. Och sen slänger jag hela kalaset i återvinningen på andra sidan gatan.
Karln verkade helt klart från sina sinnen. Ett obotligt fall, helt oemottaglig för goda råd. Jag har sett många, så jag vet. Det lönar sig inte att försöka prata dom till rätta. Mission impossible.
Men karln var i alla fall ingen rökare, som tur var. Den där kufen hade sannerligen inte varit värd att offra en cigg på. Det finns faktiskt gränser för medmänskligheten.
Så jag gick.
Efter några steg vände jag mig om. Karln grät inte längre. Han satt där och flinade brett efter mig med hela garnityret. Varför gjorde han det, det fattar jag inte.
Gör du?

# 8 Konstnären, av AnnMari Brenckert

När målarduken är uppspänd på ramen och ser uppfodrande på mig från stafflit då slår hjärtat hårt och snabbt. Bilderna inom mig är starka i sitt uttryck men det första kolstrecket är vagt och vilset det andra och det tredje likaså. Bredvid mig står det lilla bordet med färger och palett. Tar en blå, blandar med en gul. Trasan drar jag över väven och kolet blir kvar som en skugga, en första ton. Penseln gör en cirkel av ilsket gult. – Det här blir ju inte alls som jag tänkt mig. Det blir ju……Den där rösten som vill förstöra känner jag igen. Jag blandar vidare. Det blir rött, det blir gult, det blir toner. Nu far penslarna. Det blir ett liv, ett rum, en rörelse. Något blir till som ser ut som en dröm, ett flimmer, ett ljus. Jag målar ett flygande blad. Jag har glömt vad jag egentligen ville men jag känner mig glad. Att färdas genom färgen och formen, överraskas av bilden i tavlan. Det är närvaron som väcker behag och i stunden blir jag lycklig och glad.

# 9 Kvinnan och pojken, av Claes Svensson

– Fy sjutton vilket väder. Varken riktig vinter, eller vår. Kvinnan går lätt framåt lutad i motvinden. Söker skydd i busshållplatsens vindskydd.
Hennes kommentar möts av ”standard tystnad” av de som väntar på bussen. Nästan alla står med pluggar i öronen och stirrar ner i sina mobiltelefoner.
En liten gosse med rödrosiga kinder tränger sig in i gänget av medelålders. Han har ryggsäcken hängande på ena axeln, han trycker in sig i lä, bland de andra.
– Kommer inte bussen snart får vi inte plats, säger kvinnan.
Pojken ler uppskattande åt henne.
– Idag ska vi ha friluftsdag i skolan, säger han.
Nu är de två som inte stirrar i någon mobil.
– Ja ha, vad gör man då? Kvinnan drar sig lite närmare.
– Vi får välja på olika saker att göra ute. Jag ska åka skridskor på förmiddagen. Efter lunch ska jag vara med på ”isräddning ur vak”.
– Va? Ska du vinter bada?
– Det är frivilligt. Men jag tror inte jag vågar hoppa i. Men jag har kläder med mig, ifall….
– Du vågar nog. I eftermiddag ska de bli sol. Då kanske det känns lättar med ett dopp.
– Om jag vågar blir jag först i familjen att bada i år. Redan i februari….
– Det låter kul…Nu kommer min buss….
– Min med, vart ska du? Pojken är i precis den rätta frågvisa åldern….
Kvinnan tar plats långt fram i bussen. Mitt emot sätter sig pojken kavat. Ställer ryggsäcken mellan sina ben på golvet. Han upprepar frågan då bussen rullar ut från hållplatsen:
– Vart ska du åka? Till jobbet..?
– Nää, hä. Svarar kvinnan Med ett stort leende. Och fortsätter:
– Jag ska åka ner till köpcentrum och köpa semlor. Min vän kommer på fika i e.m.
– Ååå, semlor det är ju skitgott. Min mamma, brukar göra semlor till hela familjen. Jag brukar vispa grädden och gräva ur bullarna.
– Jasså, du kanske ska bli bagare när du blir stor?
– Titta, säger pojken och pekar ut över Riddarfjärden, då bussen anstränger sig upp för brospannet. Det är vackert tycker jag.
– Ja, det är så fint. Kvinnan sträcker på sig för att få en riktig blick över Riddarfjärden.
– Min pappa säger att det är den bästa utsikten i världen. Det är bara för det som vi inte bor i en villa, tror mamma. Han älskar den här utsikten. Vi går över bron varje skolstart. Mitt på bron stannar han och lyfter lillsyrran och mig, för att vi ska se bättre. Gissa vad han säger då?
– Nä, vad kan han säga, kvinnan är uppenbart nyfiken.
– Samma sak varje gång: ”Fattar ni att detta gör det värt att leva. Stockholm på ett fat. Man blir så glad”. Sen går vi vidare. Jag har aldrig frågat vad han egentligen menar….men fint är det.
– Jag tror jag förstår honom, ler kvinnan. Men Nu ska jag gå av…hoppas du får en bra friluftsgrej.
– Friluftsdag, rättar pojken. Jag önskar jag får semla till lunch, men det kommer aldrig att hända. Hälsa din fika-vän. Förresten vad heter Du?
– Signhild, och du då?
– Carl-Erik, men alla säger Tjalle.
– Hej då Tjalle! Damen tar ett kliv från bussen över den stora snövallen och äntrar trottoaren.
Vänder sig om och vinkar till Tjalle som tagit av sig mössen och vinkar med den mot henne.

Nu ler kvinnan och känner en värme stiga i kroppen. Tänk att en busstur i Staden med stort S, kan vara så givande och ge så mycket. Ett samtal på en kort busstur har gett perspektiv på vad livet kan ge. Yngre generationers framtid är hoppfull. En utsikt från en bro, en stad med liv, en semla med en vän. Detta ger glädje och mening med dagen och livet.

# 10 Kärlek, av Bill Sund

Att lyckas i livet är självfallet mycket viktigt och då redan från ungdomsåren till åldersåren, alltså att man får ha det som man verkligen vill och lyckas med det som man är intresserad av. Det innebär att man har en sorts mening och så når man glädje i livet. Människor i ett välfärdssamhälle som Sverige har stora chanser att nå dit man vill, men det kan givetvis också finnas problem som kan uppstå på olika sätt som sjukdom och arbetslöshet. Sådant kan givetvis lösas genom goda samverkanskontakter, meningen man har och den glädje som ändå finns. Man ger alltså inte upp.
Mening och glädje samt kärlek i livet kan ge mycket för den enskilde människan och hans och hennes familj, alltså barn och barnbarn. Det är mycket viktigt. För att nå en bestämd mening och glädje krävs en hel del och den ger ännu mer kärlek, nära samverkan, kunskap och betydelsefulla intressen. Kärleken då till mannen eller hustrun samt med undantag för sexualitet även till barn, barnbarn föräldrar, syskon och släktingar. Det är mycket viktigt och innebär nära samverkan som är oerhört viktigt och förstärkt ger glädjeskapande.
Har man lyckats skapa mening med livet och glädje kan man få stora genombrott. Det finns flera sådana kända svenska exempel. Ett sådant är Zlatan Ibrahimovic som är en av Sveriges absolut bästa fotbollsspelare genom tiderna:. Han började som en son till invandrare i Malmöområdet. Fotbollsintresset uppstod tidigt och han fick börja i storlaget Malmö FF som ung man. Det innebar även debut i landslaget och snart blev han professionell spelare med bra och hög lön i Nederländerna, Italien, Spanien, Italien, Frankrike och England samt avslutning som det tyder på i USA. Han lyckades framförallt världsbra i de italienska klubbarna Juventus, Milan och Inter samt i franska klubben Paris Saint Germain/PSG. Hans mening och glädje i livet var mycket tydligt när han blev intervjuad i media, vilket var mycket vanligt eftersom han bytte klubb så ofta och hade synpunkter på tränarna och spelarna som han varit tillsammans med. Han var mycket för nära samverkan med medspelarna. Dessutom var han gift och hade kärlek med sin hustru och deras barn när de flyttade runt i Europa och sedan som sagt till USA. I intervjuerna nämnde han ofta och gärna sin hustru och familj liksom i de två böckerna som kommit ut om honom. Zlatan är alltså ett mycket tydligt exempel på mening och glädje i livet.
Många andra exempel känner jag också till, som exempelvis följande personer vars namn inte nämns:
– En kvinna som kom från norra Norrland, där hon växt upp och blivit student. Det var hennes mening och glädje eftersom det på den tiden inte var så vanligt. Sedan valde hon att studera på Stockholms universitet och kom så småningom att disputera och blev forskare. Då hade hon träffat en man och erhållit betydande kärlek och fick barn som de hjälptes åt med via daghem. Därefter fortsatte det på allra bästa sätt. Barnen växte upp och det ledde till barnbarn, nät hon blev äldre. Som pensionär så fortsätter hon att forska och vara medlem i olika viktiga organisationer som driver samverkan och glädje mellan människor. Hennes kärlek med hennes man var stark så länge det gick, men tyvärr avled han på grund av en svår sjukdom, Nu fortsätter hon klokt nog att besöka graven och kyrkan.
– En man som växte upp i södra Stockholm på den tiden den delen av staden var en självklar ort för arbetare i industrier med mera. Hans far var metallarbetare och själv gick han i Industri och hantverksskolan, där det gick mycket bra för honom. Hans mening var att få jobb som skapade stor betydelse för landet, Det byggde på hans glädje för svensk levnadsstandard genom bra export. Sedan fortsatte han med ingenjörsutbildning och träffade då en kvinna som sedan blev hans viktiga kärlek. Efter hans värnplikt som flygmekaniker kom de så småningom att flytta ihop strax söder om Stockholm. Barn kom till och de trivdes utmärkt tillsammans. Mannen fortsatte med sin idrott som han alltid hade hållit på med, alltså fotboll och ishockey. Hustrun hans var också mycket för idrott, som exempelvis simning och handboll, där hon var aktiv. Hon var lärare och han blev en utmärkt statistisk ingenjör inom industrin. En av deras döttrar blev en ledande och drivande förskolelärare. De blev kvar på Södermalm liksom deras barn och barnbarn.
– En kvinna vars hemstad som barn och flicka var Malmö. Hennes föräldrar hade god bildning och hennes mamma tog studenten redan i början av 1930-talet. Det var förstås stor värre på den tiden. Det ledde till att denna kvinna fick en tydlig mening om att lyckas med utbildning och därmed glädjas. Det gick bra för henne och hon utbildades till lärare och var särskilt duktig i psykologi och den typen av kunskap. Hon valde så småningom att flytta till huvudstaden Stockholm, där hon träffade en bra man som hon gifte sig med och fördjupade sina kunskaper genom studier på Stockholms universitet. Det lyckades hon alldeles utmärkt med. Barn fick också hon och mannen hjälptes åt att lämna och hämta dem på förskolan eller daghemmet som det hette då på den tiden. Hon fick efter sin utbildning och några lärarjobb ett erbjudande om att bli rektor, vilket hon tackade ja till. Det passade utmärkt med tanke på hennes uppväxt i Malmö med föräldrar som hade den meningen och glädjen. Hon uppfostrades så och kom att dela sina föräldrars värderingar och målsättning. För henne blev det att styra en skola och hjälpa lärarna och eleverna på bästa möjliga sätt utan en maktfilosofi.

Mina slutsatser är som framgått att val av mening med livet är mycket viktigt och det finns många exempel på det i vårt land, alltså att man väljer sådant som skapar välfärd och glädje för människor. I det ingår även att ta ställning och gå emot dåliga idéer samt lösa uppkommen problematik. Genom val av mening som skapar trivsel och framgång uppnås stor glädje, vilket självfallet är mycket viktigt. Kärlek och samverkan med andra människor är också mycket viktigt för glädje. Meningen och glädjen är inte åldersmässig utan gäller från man är ung till man blir äldre och pensionär. Det visar mina egna erfarenheter och redovisade exempel. Kärlek, samverkan, kunskaper och idéer samt framgångar är mycket viktigt att kan alltså uppnås med mening och glädje.

# 11 Lättja och rörelseglädje, av Monica H Sperens

Snömodd. Smutsigt. Slaskigt. Sårbart. Sorgligt.
Motstånd, som vanligt, i februari. Motstånd mot att röra min trötta kropp. Varför i februari undrar du förstås. Jo, när mörker och kyla i kombination med fulhet råder. När förväntningarnas högtider är över men vårfåglarna ännu inte sjunger. Min hjärna hårdnar till en valnöt. Min själ vill fly in i romaner vid tända ljus och karlsbaderbullar. Jag låter min kropp vila i soffan, i sängen, i fåtöljen, på golvet. Vila kallar jag det, vilket visserligen delvis är sant men baksidan är också sann. Min kropp får inte den rörelse den behöver. Du undrar kanske om kroppen får den rörelse den vill ha, men jag frågar mig inte vad kroppen vill ha. Jag har motstånd. Jag är lat. Lättja går att omformulera till vila, om man som jag inte riktigt vill kännas vid den där lata sidan, för vila låter väl både ansvarsfullt och skönt. Eller hur? Vi är många som gärna går i ide i februari.

Motion
Med benen uppdragna under mig och blicken vilande i ännu ett avsnitt av Downton abbey mumsar jag på parmesanost och amaronevin. Om det är festligare förbättrar jag anrättningen med pekannötter. Söta mjälla pekannötter gifter sig så fint med parmesan och rödvin: Valnötter är för beska. Macadamianötter är för feta. Hasselnötter är för opålitliga. Ja, som du märker har jag bra koll på nötter. Nej, jag har inte lika bra koll på motion.
Tv är mysigt, med nostalgi och romantik, med snygg brittisk accent i lantlig miljö, med inblick i förr​, i lagom tempo. ​Nu​ låter för starkt och mest hela tiden. Jag vill ha tystnader mellan repliker, kameravinklar där den som lyssnar syns och inte bara de som pladdrar på oartikulerat och mumligt. Jag vill se relationer som visar respekt och komplexitet i psykosociala och historiska sammanhang. Naturbilder får gärna komma nära men melodifestivaler ska hålla sig på långt avstånd, på långt avstånd!
Med huvudet i solen, fötterna på kudden och boken framför näsan låter jag orden från radioprogrammet ​naturmorgon​ få smyga in i mina öron. Jag glädjer mig åt skogssorkar, skägglava, sidensvansar, och framförallt åt programledarnas entusiasm. Om jag lyssnar noga hör jag tystnaden i en motsägelsefull ljudbild av stillsam glädje och förundran. Det känns så bra. De går i skogen och jag ligger på soffan. Jag får det bästa av allt. Som att skåda fågel utan att behöva vänta och frysa. Programmet ​Spanarna ​är också en upplyftande upplevelse av samtidens lustigheter och framtidens trender. Vi, spanarna och jag, har distans. Vi distanserar oss mot bakgrundsljud, ytlighet och slarv. Vi tittar in på det som andra gör och bävar eller fnissar, så där lagom fördömande, med stor medkänsla. Jag spanar även med viss möda in i grannhuset, men där syns inget av intresse, så jag tar en klunk till av mitt apelsinsmakande te från Azorerna och gäspar stort.

Väder
Där jag ligger, med solkatter som dansar i mitt ansikte och kuddens mjuka hållande under fötterna, kan jag även se ut på vädret. Vädret är det som oftast bestämmer om jag ska röra på mig eller inte. Ja, ja – både du och jag vet vid det här laget att jag skyller på vädret, men det är lättare att bära ansvar om jag skyller på någon annan – vädret. Vilket väder vi har i februari! Den typen av fraser, som kan fyllas med vilken mening som helst, är förödande frestande att använda som ursäkt för stillasittande. Det var inte jag! Det var halkan! Oledolyckan i modernare variant är framme. Nej, jag behöver inte ens skotta längre för vi bor i lägenhet nu. Nej, det är så bekvämt. Hur olika väder upplevs, och med olika kläder, är alltså relativt outforskat eftersom det är mer än femton år sedan jag frivilligt åkte pulka och blev blöt, och vem vill bli blöt. Vädret får allt bjuda till lite. Mer sol och fler behagliga omständigheter.

Lust
Lite smått disträ planerar jag för en god middag, för frukosten, för påsklunch, för samlandet av sommarens primörer, för tårtan på mandelmjöl med violer på, för min egentillverkad limoncello på rom, för mina frysta blåbär, för nästa års glögg och nyårssupén. Jag plockar basilikan på rätt sätt så att den växer, krossar rosmarin, smular dragon till örtsalt. En marinerad tofu, med en stril av olivolja, på en bädd av rårivna morötter känns oerhört lustfyllt att skapa. Ja, jag kan en hel del om örter. Ja, jag har erfarenhet av att kombinera smaker. Nej, jag har inte kontakt med någon lust att skaffa mig erfarenhet av hur jag kan röra mig ute i otäckt väder.

Jämföra
Tidsandan och jag går inte alltid i takt. Tidsandan verkar tävla och mäta – allt. Mätandet, som resulterar i meningslösa siffror, tal, grafer och tabeller, tycks ge mening för andra. Stegräknare, pulsklockor, avancerade applikationer i telefonen, blandar sig med målbilder av att vinna Lidingöloppet, vinna Vasaloppet, vinna gemenskapen med likasinnade, eller ​finna​ en partner i spåren som också gillar att svettas och tävla lika mycket och ofta. Skogens rika marker vill jag beträda när vitsippor blommar och löven susar. Att rusa runt i grupp så fort som möjlig känns obegripligt. Lusten i kåkanet och flåsandet är outgrundligt för oss oinitierade. Jag gillar att flanera vid havet i tjugo graders värme, för mig själv och med min käraste, höra hur rullet från småstenar sjunger i baktakt när vågen vänder. Då andas jag djupt. Ögonbada i horisonten ger lycka. Jag känner fötternas tyngd mot sanden och upplever hur sanden trycker tillbaka.
En granne ser jag kliva runt med stora steg och stavar. En annan granne drar och sliter i en hund. Enkelt och lättjefullt återvänder jag till boken i min famn. Den är bra.

Kroppen skrattar
”Hej, jag heter Monica och jag är… lat!” Jag lyckades ta mig till en plats där jag får stöd. Där jag kan vara ​som​ jag är, ​där​ jag är mitt i mig. Jag kikar runt i rummet och jag känner mig lugn, vaken, tacksam och trygg. Välvilliga nickningar manar mig att prata: ”Jo, jag vill berätta om vad som hände i lördags, säger jag och skruvar in mig i minnet. Så här var det: När jag vaknade och hade börjat planera för mackor med cheddar och skivor av inlagd gurka på färsk valnötsfralla och en stor kopp kaffe – ja, ni vet ju hur det kan vara. I alla fall, då, då, kom jag ihåg mitt löfte. Före frukost skulle jag gå ut, och inte för att jag kände för det utan för att jag sagt så till er. Jag fick på mig vinterkängorna och allt annat och gick ut. Vad som hände sedan var helt fantastiskt”. Jag ler stort. Välvilliga leenden runt i ringen manar mig att dela med mig av känslan. Minnet av rörelseglädje ​bär mig utåt och framåt och jag berättar. Jag berättar hur skönt det var att pulsa i snön, hur magisk känslan var att få vara den första att göra fotspår, hur mjukt vinden smekte kinderna men hur den plötsligt kunde riva till när jag bytte riktning, hur lycklig jag kände mig… Det hade snöat massor under natten och allt var vitt. Det var som att kliva in i en vacker bild. Det var enastående vackert och det var så tyst! I detta landskap rörde jag mig, glad, stark och ivrig. Kroppen skrattade.
Kroppen skrattar och ändå behöver jag säga varje dag till min grupp ”Hej, jag heter Monica och jag är… lat”. En dag i taget går jag steg för steg, andetag vid andetag, en rörelse som följs av en annan och jag blir uthålligare, mjukare, stabilare.

Vissa dagar hotar fötterna med att dra till konditori Tösse, men huvudet väljer styrketräningssalen, en trappa ner. Även i fredags. Vilken tur för precis den fredagen jobbade benen strålande väl: En blå boll bakom ryggen och jag rullar långsamt nedåt, långsamt, trycker bakåt, håller in, känner hur kroppen jobbar. Rullar med full kontroll hela vägen ner till golvet och upp igen! En sådan glädje. Vilken fantastisk utveckling. Ett ben fram, och lyft benet bak, och gnola på ​Så länge skutan kan gå. ​Balansen finns, nära och pålitlig. Jag inser att jag har utvecklats. Utveckling ger glädje och mening i livet.

# 12 Novell, av Ulla Winberg

Astrid satte sig upp i sängen med ett ryck. Vad var det där???? Det lät som steg utanför i nattmörkret. Hu, så hemskt! Hon som alltid varit så mörkrädd … Hon kom att tänka på när hon var liten och de vuxna brukade skrämma barnen med ”Mörkemassen” – vem nu det var. Rädd blev man i alla fall för det okända därute, och den rädslan verkade sitta kvar.

Hon reste sig på darrande ben och gick fram till fönstret för att se vad som väckt henne. Men därute syntes inte en människa. Däremot såg hon katten som just hoppade ner från fönsterblecket. Rackarns Tusse! Han ville förstås komma in i stugvärmen.

Hon släppte in katten, gick tillbaks till sängen och drog täcket över huvudet. Hon hade blivit avbruten mitt i en dröm och nu försökte hon förgäves fortsätta där den slutat, så hon började räkna får och efter en stund sov hon gott och snarkade lätt. Det sistnämnda skulle hon aldrig erkänna för en levande själ, men faktum kvarstod – hon snarkade!

När morgonsolens strålar kittlade henne på näsan steg hon upp, gjorde eld i den gamla vedspisen samtidigt som hon sände den en tacksamhetens tanke. Vad skulle hon gjort utan den goa värmen från spisen? Torpet var gammalt och hade inga moderna bekvämligheter, bortsett från elektricitet. Vatten fick hon hämta vid pumpen på gårdsplanen.

Hon älskade sin lilla stuga, som var ett kärt minne efter morföräldrarna. Där hade de i början på 1900-talet bott tillsammans med sina nio barn, alla födda i ”finrummet”, rummet som aldrig användes i vardagslag. Då som nu fanns det lilla köket med vedlår, vedspis, diskbänk med vattenhink och skopa samt en utdragssoffa, där mormor och morfar och ibland något eller några barn sov. I rummet innanför köket låg barn i olika åldrar ”skavföttes”. Detta var vanligt på den tiden man var trångbodd och barnaskaran stor.

I längan utanför hade man några höns, som gav ett välkommet tillskott i form av ägg och ibland en ”hönsastek”, när hönan ifråga uppnått en viss ålder och inte längre kunde kallas värphöna. Grisen i stian var en nödvändighet. Den fick gröpe, kokt potatis och matrester, blev gödd under hela året men gick en säker död till mötes när julen närmade sig.

Dessutom hade morfar Janne en gammal häst, som under alla år varit en trogen vän och dragit många och tunga lass. Hästen hade en självklar plats i morfars hjärta, och det var en stor sorg när Hjalmar, som hästen kallades, måste avlivas på grund av sin höga ålder.

Den dagen ville inte mormor Sigrid vara hemma utan bestämde sig för att besöka sin syster, som bodde i en by ett par mil bort. Hon började vandringen tidigt på morgonen, kom fram till systern vid middagstid, hann få i sig lite mat för att strax därpå påbörja den långa vägen hem. Vid dessa tillfällen brukade mormor få med sig avlagda kläder till barnen, och detta var något som alla också såg fram emot. Det var inte var dag man fick ”nya” om än begagnade kläder …

Astrid tänkte på sin mormor och på alla steg denna gått för att skaffa lite kläder till barnen, men också på alla sysslor hon utfört i hemmet, på alla ”dagsverken” hos bönderna när hon hjälpte till med att sätta och senare även plocka (ta upp) potatis, med att sätta, luka och ”nacka” betor efter skörden. Vilket slitsamt liv det måste ha varit!

Timmarna gick och snart var hon tillbaka i verkligheten igen. Hon rörde på sig som för att skaka av sig minnena och upptäckte att hon länge blivit stående vid fönstret. Därute sken nu solen på blommor och nerblåsta trädgrenar. Hon beslöt sig för att lägga en extra pinne i brasan, som falnat under hennes tankar kring gångna tider, och snart spreds en skön värme i den lilla stugan.

Astrid var tillbaka i nuet och plötsligt kände hon sig ovanligt tillfreds med livet. Så mycket hon hade att vara tacksam för …

# 13 Oväntat besked, av Anne-Marie Widerström

-Det gör inget Lotta, gråt inte, kom och sätt dig hos mormor, sa Kristina, medan hon vände sig om mot den öppna dörren där Lottas morfar förvånat tittade in från köket för att fråga vad som hade hänt. Kristina gjorde en gest med handen för att visa honom att han inte skulle komma in i vardagsrummet, där hon stod en liten bit ifrån sitt förtvivlade barnbarn. Hon tvekade några sekunder innan hon gick fram och lyfte upp Lotta och satte sig med henne i soffan. Lotta grät fortfarande men Kristina var glad att hennes man Lennart hade gjort som hon ville och gått tillbaka ut i köket; han var en underbar morfar men hans sätt att trösta sitt barnbarn bestod oftast i att försöka skämta bort det som hänt, ta en genväg förbi det som orsakat gråten, i hopp om att Lotta skulle glömma bort varför hon var ledsen och skratta istället. Kristina trodde att det var viktigt att försöka prata med Lotta om det som hänt, sedan kunde Lennart få komma med sina skämt, som ofta faktiskt var ganska roliga och träffsäkra även om de inte alltid var på en tre och en halv årings nivå.
-Det var en olyckshändelse, det var inte ditt fel, lilla hjärtat, sa Kristina med mjuk röst, utan att Lotta svarade kände Kristina hur Lotta kröp ihop intill henne i soffan. Det var sådana här små stunder av förtrolighet som gjorde att Kristina kände en speciell närhet till sitt barnbarn. Hon fanns där för henne och märkte att hon fick ett gensvar från Lotta även om inte Lotta sa något.

De hörde hur Lennart skramlade med besticken när han tog fram dem ur kökslådan och Kristina förstod att maten snart var klar. Hon bestämde sig för att prata med Lotta efter maten istället för nu, det räckte för tillfället med att Lotta hade lugnat ner sig.
-Nu är bordet dukat och ni kan komma och äta lunch, ropade Lennart muntert, för mina flickor är väl hungriga vid det här laget.
-Kom så går vi och tvättar händerna och ser efter vad morfar har lagat för mat till oss, sa Kristina och reste sig upp och gick före Lotta till badrummet.
När de gick förbi köksdörren kände Kristina doften av kaffe och förstod att Lennart bryggt nytt kaffe som de två skulle dricka efter maten. Sedan de båda hade gått i pension hade de hjälpts åt med hushållsarbetet och Kristina var glad att Lennart var en duktig kock; när de hade sina arbeten och fullspäckade scheman och ofta kom hem sent hade de varken haft tid eller ork att ägna så mycket tid åt att experimentera i köket och skapa olika rätter. Nuförtiden hade detta utvecklats till ett gemensamt intresse.
Lennart tog Lottas tallrik och la upp en klick av det hemmagjorda potatismoset för att Lotta skulle få smaka om hon tyckte om det. Lotta hade börjat äta själv tidigt och hade aldrig kastat maten på golvet och hon tog vant upp mos på skeden och stoppade det i munnen. Genast räckte hon fram tallriken till Lennart för att visa att hon ville ha påfyllning direkt.
-Det är morfars egen lilla prinsessa som ger morfars kök tre stjärnor i Michelinguiden, sa Lennart och skrattade åt sitt eget skämt.
-Du förstår väl att inte Lotta förstår varför du skrattar, hon har ingen aning om vad du menar.
-Hon skrattar visst, titta får du se, svarade Lennart och såg roat på Lotta som skrattade med munnen full av potatismos.
-Det är ju inte på grund av det du sa utan för alla dina komiska gester som du alltid håller på med, fortsatte Kristina, som själv drogs med i de muntra skratten vid bordet, medan hon rättade till Lottas tallrik så att den inte skulle ramla ned på golvet.
De åt sig mätta på det goda moset tillsammans med stekta torskbitar, rivna morötter och en sallad. Lotta fick sin favoritglasspinne till efterrätt medan Kristina och Lennart drack sitt kaffe.
-Det är så fint väder ute så jag föreslår att vi tar en eftermiddagspromenad när Lotta har sovit middag, eller vad tycker du Lennart, frågade Kristina. Lennart sa att det var en bra idé och började duka av bordet medan Kristina tog Lotta med sig till den lilla säng hon hade i mormor och morfars sovrum.

-Hur tror du det kommer att bli, frågade Kristina, när hon kom tillbaka ut i köket sedan Lotta somnat, det här skulle inte hända nu när de köpt hus och allt.
-Nej, det är djäkla dålig timing, men det kunde varit värre, sa Lennart och tittade länge på Kristina.
-Vad menar du med att det kunde varit värre, det här väl det värsta som kunde hända, tänk på Lotta, vi vet inte ens hur mycket hon har begriper av det som nu händer, men hon är så stor att hon märker att något har hänt.
-Jag menar bara att det hade varit värre om de haft flera barn och ännu större lån, huset ligger ju i ett bra område, det går nog ganska lätt att sälja, skulle jag tro, men det är klart att det kan ta lite tid, det ska ju tömmas och möbler ska säljas eller delas mellan dem om de inte säljer i befintligt skick och låter möbelemanget ingå.
-Å, du tänker så rationellt, jag kan inte tänka så, föreställ dig bara vad de ska säga till Lotta, som precis fått ett nytt härligt rum med en ny säng och det lilla söta bordet med de fyra små gulliga stolarna, där hon kan sitta och rita och leka. Tänk på de nya fina taperna med små söta nallar på, jag vågar inte tänka på vad hon ska säga eller inte säga men känna.
-Ja, det är klart att det inte är lätt, men hon är varken det första eller sista skilsmässobarnet, och även om vi inte vill att de ska skiljas kan vi ju inte ändra deras beslut. Och har andra klarat av det ska väl Sven och Lena också klara av det. Det är ju inte så att Lotta inte ska träffa dem mera, de kommer ju givetvis ha delad vårdnad och bägge bryr sig ju om henne.

-Men det är ju inte samma sak som att ha en familj med både mamma och pappa som bor tillsammans i ett fint litet hus. Nu blir de tvungna att hitta varsin lägenhet för jag tror inte att någon av dem vill bo kvar i det nya huset.

När Lotta vaknade efter middagsvilan, tog Kristina med sig sopborste och sopskyffel till vardagsrummet och sa att de snart skulle gå ut, men först var det tvungna att sopa upp blomkrukan som Lotta råkat knuffa till så att den ramlat i golvet och gått sönder. Lotta försökte hjälpa till, men Kristina sa att hon kunde skära sig på de vassa bitarna och att det var bättre att hon tittade på.
-När vi varit ute ska vi plantera om blomman och ge den ny jord för den jorden som ligger på golvet sopar vi upp och slänger.
De gick den vanliga rundan runt den lilla sjön och Lotta gick själv halva vägen, men sedan blev hon trött och fick sätta sig i sittvagnen. De mötte en dam med en hund och Lotta sträckte fram handen och ropade”: Klappa, klappa”. Morfar och mormor stannade och pratade med damen om det vackra vädret, medan hennes svarta pudel nosade på Lottas vantprydda händer och man hörde hennes små förtjusta rop.

Det var en tillsynes vanlig dag, lugn och skön, och om det inte varit för att deras dotter skulle skiljas från sin man Sven, hade det varit en alldeles underbar dag. De försökte att inte prata hela tiden om det överraskande beskedet, som de fått för bara några dagar sedan då Lena ringt och gråtande berättat om skilsmässan. Det fanns inte mycket de kunde göra, men de hade sagt att om det var något kunde Lena alltid vända sig till dem och de sa att de mer än gärna ställde upp som barnvakt om det behövdes. Redan nästa dag hade Lena ringt och frågat om Lotta kunde vara hos dem nästa dag för hon och Sven hade bokat in en tid med en advokat och det kunde bli sent att hämta från dagis. De hade givetvis sagt att det gick bra och så hade Lena lämnat Lotta hos dem på morgonen. Kristina tänkte att det var lite synd att Lotta råkat stöta till blomkrukan så att den föll i golvet och gick sönder och att hon blev så ledsen och grät så hejdlöst. Även om det inte verkade som Lotta tänkte på det nu efteråt, kunde inte Kristina låta bli att undra om hon skulle ha något tråkigt minne med sig från den här dagen och att hon kanske inte skulle tycka det var så roligt att komma till mormor och morfar nästa gång. Kristina fick säga till sig själv att hon överreagerade och analyserade för mycket kring en enda liten händelse; det händer ju hela tiden att barn blir ledsna och gråter tänkte hon, jag är bara i en slags chock för att de ska skiljas och jag förstorar upp saker.
När de kom hem och hjälpt Lotta av med vinteroverallen tog Kristina fram en ny lerkruka och satte den i kallt vatten så att den skulle vara blöt och inte dra åt sig så mycket av vattnet då de planterade om och sedan vattnade den växt som ramlat i golvet. Det var en Saintpaulia med blå blommor, som hade klarat fallet ganska bra, det var bara några av de små bladen som behövde tas bort. Lotta tyckte om då hon fick hjälpa till att fylla den nya blomkrukan med jord. ”Flytta nytt hus” sa Lotta.
-Ja, blomman får ett nytt hus nu, svarade Kristina och tänkte automatiskt på att Lotta själv nyligen flyttat till ett nytt hus. Hon hade på tungan att säga: ”Du har ju också flyttat till ett nytt hus”, men hejdade sig då hon tänkte att stackars Lotta skulle snart behöva flytta ut ur det huset. Hur skulle man förklara det för henne? Begrep hon att hon hade flyttat dit med mamma och pappa för att de skulle bo där länge, att det var deras nya hem? Hur skulle man då förklara att mamma och pappa ändrat sig och nu skulle de överhuvudtaget inte bo tillsammans längre. Kristina kände både vånda och en slags lättnad över att det inte var hon som var mamma till Lotta och behövde förklara. Det var svårt men ändå lite lättare att vara mormor och ha lite distans till det som hände. Hon undrade vad orsaken egentligen var, det hade inte gått att få fram så mycket mera än att det skulle bli en skilsmässa, när de pratat i telefon med dottern.

Sedan ringde telefonen och Lennart svarade. Kristina förstod att det var Lena som ringde och hörde Lennart säga något om att det gick bra för honom men att han skulle fråga Kristina.
-Det är Lena och hon och Sven undrar om Lotta kan sova över här i natt, de har varit hos advokaten och behöver tid att gå igenom en del papper och skriva en förteckning över bohaget.
-Jo visst kan hon få sova här, hon har ju en pyjamas och en del kläder här sedan tidigare, så jag tror inte Lena behöver åka hit och lämna något, svarade Kristina medan hon tänkte efter om det var något annat Lotta kunde behöva till natten, men hon kom inte på något mera. Lotta fick prata med mamma innan de la på luren. Hon verkade ta det som något helt naturligt att hon skulle sova över hos mormor och morfar och det kändes väldigt skönt för Kristina, när hon märkte att Lotta kände sig hemma hos dem. De hade väntat länge på att få ett barnbarn och när Lotta föddes kändes det som att tillvaron blev mer komplett, som Kristina sagt till Lennart och han hade hållit med henne. Det var många av deras vänner som redan varit mor- och farföräldrar ett bra tag när det blev deras tur att kunna titulera sig mormor och morfar. Det var som att de tillsammans nådde ett nytt vägskäl på sin livsresa och det var mera avspänt än då de själva blev föräldrar, då det varit så mycket nytt med ett litet barn och mitt bland glädjen så mycket att hinna med att tiden bara försvann tills en dag det stod en tonåring framför dem. Det var intensiva år som det är för alla småbarnsföräldrar med sömnbrist, och barnsjukdomar, blandat med barnkalas och sommarutflykter. Det var fina minnen men också hårt arbete för att hinna med vardagen. Nu hade nästa generation tagit över och fortsatt det Kristina och Lennart lagt grunden till tänkte Kristina.
När de på kvällen lagt Lotta och morfar hade läst i den gamla sagoboken som han för länge sedan läste ur då Lena var liten och skulle somna, satt de tillsammans i soffan med en kopp kaffe och lutade sig mot varandra. De var lite trötta, men nöjda med dagen.
-Vi får gilla läget och göra det bästa vi kan för att hjälpa Lena och Sven och Lotta, du och jag har ju varandra och tillsammans kommer vi att klara av det här även om vi inte tycker om det så klart.
-Mmm, svarade Kristina och kämpade inte emot tröttheten, det var skönt att kunna luta sig mot Lennart och få vara den man var och känna det man kände utan att behöva ändra något. De hade varit tillsammas många år att det inte behövdes så många ord för att de skulle förstå vad den andre menade. De kom bra överens och de hade varandra att luta sig mot i vått och torrt. Det var en trygghet.

Några dagar senare blev de bjudna på middag hos Lena och Sven, där var också hans föräldrar Karl och Britta. Lotta kom springande mot dem då de kom in i hallen och kramade om dem. Snabbt drog hon med dem till sitt rum för att visa dem sina nya fina saker. Hennes älsklingsdocka hade fått en egen säng med en sänghimmel, som stod bredvid Lottas säng. Det var så fint och smakfullt inrett tyckte Kristina precis innan nästa tanke dök upp inom henne. Skilsmässan, tänkte hon med oro: hur ska Lotta reagera?
Då de kom tillbaka till köket höll Sven på att öppna en champagneflaska, han var riktigt skicklig och lyckades lossa korken och hålla flaskan så att champagnen inte flödade över.
-Nu tror ni väl att vi ska fira vår skilsmässa och att vi blir fria från varandra, men när ni ser att jag fyller upp vatten i mitt glas istället för champagne blir ni väl konfunderade, sa Lena och log liksom lite hemlighetsfullt.
-Ja, ut med språket eller är det tiotusenkronorsfrågan, har ni tagit hit oss för att vi ska gissa vad ni håller på med, sa Karl och såg från Lena till Sven och tillbaka till Lena.
-Ja, ibland får man gå en omväg för att förstå vad det är man egentligen vill och vad det är som betyder mest för en, sa Sven och tittade på sina föräldrar. Vi sätter oss och tar för oss av maten så kan vi prata medan vi äter, men först vill jag utbringa en skål för en speciell person: ”Skål för Lena, kvinnan i mitt liv och mamman till mina två barn, skål”.
-Två…, sa Kristina, men avbröt sig och rycktes med i Svens iver att skåla.
-Varsågoda och sätt er, jag ska ta fram Lottas barnstol, så hon får sitta tillsammans med oss, sa Lena.
Alla tyckte att det luktade gott från den stora grytan som Sven satte fram mitt på bordet. När alla öst upp sig och alla väntat på att Lena tagit första tuggan så att de skulle få börja äta, låg det en viss spänning i luften som var helt annorlunda än det Kristina väntat sig. Hon hade trott att det skulle bli en svår middag med en balansgång mellan vad de två som skulle skiljas hade att säga och vad det skulle gå att fråga dem om utan att gå in för mycket innanför deras gränser.
-Det har varit bra turbulent den sista tiden efter flytten hit som gjorde oss riktigt trötta, vi kom fram till att vi inte skulle kunna leva tillsammans, och bestämde oss för att vi skulle skiljas, det är inte så att någon av oss träffat någon ny eller så, men vi hade det ganska kämpigt på ett sätt som vi inte pratat med någon om. Det var först när vi var hos advokaten häromdagen vi kunde sätta ord på vad vi gått och känt och tänkt och mycket handlade om att… Lena och jag har…innan ni kom…bestämt att vi ville berätta för er…att vi i nästan ett år försökt att få ett barn till, vi ville ha fler än ett barn och vi ville att Lotta skulle få ett syskon och att det inte skulle vara alltför stor ålderskillnad mellan dem…Men det var väldigt motigt och vi kände oss.. ledsna när det gick månad efter månad utan att Lena blev gravid. Vi trodde inte att vi någonsin skulle kunna få ett lyckligt liv tillsammans, att det kanske inte var meningen att vi skulle vara tillsammans, sa Sven.
-Vi kände att vi behövde prestera hela tiden och att vi gjorde allt vi kunde, men utan något resultat, vi slog ned på oss själva och tyckte till slut att vi var misslyckade. Och det var då vi bestämde oss för att bryta upp, fyllde Lena i och såg på Sven med ett leende. När vi sedan varit och pratat med advokaten tyckte vi att det kändes lättare och att vi hörde ihop och att vi inte var misslyckade.
-För trots allt har vi ju så mycket som är bra och vi har lilla Lotta som vi lyckats skapa. Och vi älskar varandra.
-Ja, och sedan kom den största överraskningen av alla, det var som att vinna högsta vinsten på lotteriet: vi upptäckte att Lena blivit gravid, sa Sven och höjde sitt glas.
-Och det är därför jag skålar i vatten så klart, och det är därför som vi har bjudit hit er på middag idag, för att berätta att ni ska få ett nytt litet barnbarn och Lotta ska få ett syskon. Och vi ska bo kvar i vårt nya hus och vi kommer att behöva er som barnvakter ännu mera.
-Det är glädjetårar, sa Kristina, som inte kunde hålla emot tårarna.
De andra sa: ”Grattis och skål för er”, medan lilla Lotta slog sin mugg mot bordet och krävde att få uppmärksamhet tills alla vände sig mot henne och började skämta och prata med henne.

# 14 Prat om vädret, av Jan Samuelsson

Fåglar kvittrar och fnittrar, skriker och tjuter. Blåsippor exploderar som fyrverkerier i backarna. Det knakar dovt i buskarna när videknopparnas ludna pälsverk spränger sig ut ur sina vinterkorsetter. Krokustrumpeter blåser fanfar. En humla klyver målmedvetet luften en meter ovanför marken med ett öronbedövande dieseldån. Vinterns sista desperata isvind sveper iväg över slätten och viskar:
– Du kan inte flyga, du kan inte flyga.
Humlan gör en loop och skrattar.
– Det struntar jag fullständigt i.
Rostbruna enar vaknar upp ur sitt halvslummer, sträcker rasslande på sig och tittar yrvaket förvånat på de gröna bären som bildats på dess grenar. En ekorre med glädjefnatt hoppar mellan träden. En soldyrkande arbetshäst står blickstilla nere på leråkern och bäcken porlar något av Vivaldi. Kung Bore gör en snöplig sorti och försvinner in i skogen med sin vargskinnspäls hängande över ena axeln. I hans fotspår växer vitsippor och snödroppar.
Jag kisar mot solen, blundar och blir gul i hela huvudet. Lägger mig ner i det stickiga torra gräset och leker tussilago. Känner hur jag dras mot solen. Växtvärk. Fototropism. Pejlar in det ultimata läget. Jag trycker örat mot marken. I underjorden råder febril aktivitet. Det pulserar, vibrerar, dunkar och knakar. Svampar tar sats. Frön gnyr av förväntan. Nya rötter dras för att forsla vatten och daggmaskar sträcker på sig i sin fulla längd för att sedan ge sig ut på nya uppdrag. Jag lägger mig på rygg, öppnar ögonen och ser vårens första ensamma otåliga fjäril flaxa en hälsning till en kusin i Kina. Jag hör en flugas tandläkarborrsmotorer närma sig för att gå ner för landning på min panna. Nedstigningen går bra, men jag känner hur landningsbenen skakar en smula när den promenerar iväg från nedslagsplatsen mot mitt vänstra ögonbryn där den stannar och inväntar signal från kontrolltornet där flygledningen just sitter och diskuterar om de ska dela ut ett flygcertifikat eller om fler lektioner behövs. Flugan rusar nervöst sina motorer och när den drar på full gas och lättar från min panna förstår jag att han är godkänd. Jag reser mig upp och går fram till en träddunge och lägger kinden mot en björkstam. Hundratals liter vatten rusar uppåt som i en inbarkad fontän. Jag tittar upp mot trädkronan och blir duschad av ljust, ljust grönt och jag hör min farfars röst:
– När björkarna har musöron ska rosorna beskäras.
När jag går stigen ner mot vattnet hör jag räfsrafs och känner lukten av brända löv. Luften är ovanligt klar och genomskinlig och det känns som om jag gått omkring med ett par suddiga linser i månader.
Myrstackarna har vaknat till liv och sjuder av aktivitet. Hälsningsfraser utbyts:
– Kul att se dig. Sovit gott? Drömt något fantastiskt?
– Jo, tack. Liksom svävade och hade kontakt med urfadern med mästerplanen. Själv då?
– Samma här. Det verkar som om vi alla haft samma kollektiva paraboldröm som vanligt.
Jag slår mig ner på en sten och blickar ut över vattnet. Båtarna har ännu inte kommit på plats nere vid bryggan. Det har samlats ihop till en Majbrasa på stranden. Jag försöker urskilja vad det är för fåglar som flyger omkring bland träden. Plockar upp min fågelbok ur fickan och läser; Stare, Sturnus vulgaris. Koltrast, Turdus merula. Gulsparv, Emberiza citrinella.
Jag läser om bofinkens läte. Flyktlätet är ett särpräglat men lågmält ”jupp”. Bland andra vanliga läten märks ett piggt ”fink” och ett talgoxelikt men ljudligare ”kvitt”. Sången består av en snärtig och fallande ramsa, som avslutas med en krusidull eller ”knorr”, ungefär ”ei-éidio”. Den kan dock variera en del mellan olika regioner och flera ”knorrar” kan förekomma.
Jag försöker mig på några kvitt, jupp och ei-éidio, men får inget svar och antar att jag befinner mig i fel region och helt enkelt inte behärskar den rätta dialekten.
Från horisonten kommer svarta ovädersmoln farande som om de var jagade. Jag viker ner mina byxben och när jag tittar upp igen är molnen nästan framme hos mig. Plötsligt är det jag som är den jagade. Jag springer hukande hemåt med ett iskallt regnmoln fastsatt i ett snöre ovanför min nacke.
Jag kränger av mig min blöta jacka i farstun och muttrar några förbannelser över det svekfulla och opålitliga aprilvädret. Morsar på Hund som ligger på golvet och drömmer hunddrömmar. När jag kliar honom bakom örat och kallar honom för duktig vakthund gnyr han lite i sömnen och rullar över på andra sidan. Han ler.
Jag sätter på kaffe och slår mig ner vid köksbordet och tittar ut genom fönstret. Det har slutat regna och solen tittar försiktigt fram igen. Pelargonerna på fönsterbrädet trycker sina blad mot rutan och längtar ut.
Jag dricker kaffet på verandan och röker en cigarett. Den smakar tjuvrök och jag minns den allra första. Minns hur vi stod tryckta mot en vägg, just en sådan här dag, yra av nikotin, nysol och vårdofter. Minns hur nära alltings sammanhang vi var. Närmare än vi någonsin varit tidigare, närmare än vi någonsin mer skulle komma. Vi var polare med Gud och knopparna, insekterna, solen, gräset, fåglarna. Och de var polare med oss. Vi var lyckligt ovetande om det krångliga i att finnas till. Det var där och då som startskottet brann av. Jakten började. Det var där som den långa vägen började. Den livslånga vägen tillbaka.
Jag blundar och tänker att närmare än så här kommer jag inte. Jag är nästan där. Jag är nästan framme. Jag lutar huvudet bakåt mot husväggen och andas och lyssnar på fågelsången och de skira björklövens svaga applåder i den stilla blåsten. Jag andas och känner min puls med tummen mot handleden. Fåglarna smider sommarplaner. Solen tränger in genom mina ögonlock. Furorna längre in i skogen är en mullrande kör när vinden ibland gör en rusning in bland träden utan att kunna bestämma sig för åt vilket håll den ska. För länge sedan hade jag en vän som brukade ta med sig sin fiol och ge sig av in mot skogens mitt för att spela för fåglarna. Han svor på att de alltid efter en stund brukade börja sjunga hans sånger. Jag bad om att få följa med någon gång, men han sa att man måste gå ensam för annars försvann platsen som han skulle till. Han sitter där nog nu, och för alltid, på en solupplyst sten omringad av vaktande sly och kvittrande fåglar.
Jag somnar och går en vända in bland träden. Gräset gör en stig åt mig. Långt borta hör jag en fiol. En fågel visar vägen. Under varje gran finns en plats att krypa ihop på. Grenar viker åt sidan. Jag hukar mig in genom bladporten till hans sal. Han sitter där i ett strålande ljussken med fiolen mot axeln. Han spelar för mig och jag är en av hans fåglar. Jag sjunger i takt med mina pulsslag, andetag och hans melodi. Jag är en del av skogens hjärta. Den fuktiga mossan på marken drar ihop sig och andas sedan ut igen. Jag är inte rädd. Det är så här det kommer att vara. Han hade en bild på en fiol i sin dödsannons och några rader ur dikt av Dan Andersson.
Jag vaknar när S kommer in genom grinden till min värld. Hon går över gräsmattan och jag ser att hon är trött. Jag frågar hur hennes dag i stan har varit och hon säger att den varit som vanligt.
-Inte mycket hände. Jag höll på att missa bussen. Och din?
-Händelserik

# 15 Toras glädje, av Marie Micaux

– Tora, var är mina stövlar?
Tora sänkte putstrasan och klev ner från stegen. Nu var Bengt arg igen, som vanligt trodde han att Tora visste var allting fanns. Hjärtat började bulta och Tora försökte tänka efter. Var hade hon sett stövlarna när ungherren Bengt senast hade ridit?
– Tora, var håller du hus?
Rösten lät väldigt arg nu. Tora rättade till förklädet och la ifrån sig putstrasan. Ute i hallen stod Bengt och rotade i klädskåpet.
– Kommer Bengt ihåg när Bengt hade dom sist? frågade Tora.
Bengt grymtade något ohörbart inne i skåpet.
– Flytta på sig, Bengt! sa Tora och la sig på knä och kände under skåpet. – Här tror jag att de är! utropade hon och drog fram stövlarna.
– Ja, det var väl för väl att du hittade dem, Tora. Men vad smutsiga de är, har du inte putsat dom?
Tora tog stövlarna utan att svara och efter en stund satte hon dem i hallen igen, skinande blanka, och ropade att nu kunde han, Bengt ta dem.
– Ska det vara så svårt att hålla reda på mina stövlar, grymtade Bengt när han försvann ut genom dörren.
– Tack, heter det, tänkte Tora, men hon sa inget utan neg bara.
Tora sjöd inombords när hon fortsatte fönsterputsningen. – Ska hela livet vara så här? Bara `Tora hit, Tora dit, gör det och det och det…´ utan ände! tänkte hon. Inte heller hade hon fått ledigt i söndags för att gå på matinén på Metropol, särskilt journalfilmerna var hon intresserad av. Det var viktiga nyheter nu när kriget var ett faktum. Tora skulle aldrig glömma den 2 augusti, när Malmös alla kyrkklockor ringde till mobilisering. Skulle kriget snart vara slut? Det var det ingen som trodde. Skulle hela hennes ungdom vara så här? I sina dystra stunder trodde Tora det.
På kvällen när hon satt i länstolen i den lilla jungfrukammaren med fötterna i hett vatten kom fru Nordenschüz.
– God afton, Tora! Tora har fått brev igår, jag glömde alldeles bort att ge Tora det. Hoppas det är goda nyheter.
– Tack, fru Nordenschüz! sa Tora och vände på brevet. Det var från Anders. Plötsligt blev hon varm inombords.
– Ja, så vill jag också säga att Tora kan putsa alla takkronorna i morgon. God natt!
Dörren slogs igen innan Tora hann svara. Jo, visst skulle hon putsa i morgon också men först skulle hon läsa Anders brev.

Travemünde den 2 oktober 1914

Kära Viktoria!
Det var länge sen vi sågs Du och jag, jag tror det var i påskas, men jag tänker ofta på Dig och allt roligt vi hade tillsammans i Skillinge när vi växte upp och minns de tillfällen vi har träffats sedan dess. Jag hoppas Du också tänker snällt om mig.
Jag sänder Dig mina allra varmaste gratulationer på 26-årsdagen och hoppas du har det bra i Malmö och att någon sjunger ´Ja, må hon leva´ för Dig som Du gjorde för mig när jag fyllde 14 år. Kommer Du ihåg det? Det gör jag/
Vi ligger nu vid kaj i Travemünde och hoppas få segla mot Malmö inom kort, det är väldigt besvärligt att komma ut ur hamnen i dessa krigstider. Varje dag försöker jag få besked av hamnkaptenen, men han låtsas inte förstå min tyska. Vet Du att jag läser tyska på korrespondens? Och engelska?
Jag kommer hem till Skillinge till jul. Gör Du det? Det vore så roligt att ses.
Din Anders
PS Jag har en sak du ska få när vi ses. DS
Tora blev varm om kinderna och läste brevet gång på gång. Din Anders, skrev han, det måste väl betyda något? Tora hade inte tänkt på Anders på ett tag, det var som om det tunga och tråkiga vardagsslitet hade tagit all glädje ur henne den senaste tiden. Nu kände hon att hon verkligen saknade honom. Visst hade de haft roligt i skolan som barn! Men Anders slutade efter sexan och började som matros på sin fars båt och senare hade han gått navigationsskolan i Karlshamn och var nu styrman. Redan i morgon skulle hon be att få ledigt några dagar till jul så att hon kunde åka hem till mor och far. Och träffa Anders. Vad var det för sak han hade åt henne? Tora läste brevet igen och somnade med det i handen samtidigt som fotogenlampan på bordet brann ut.
Tora letade i hela lägenheten nästa morgon efter fru Nordenschüz för hon ville så fort som möjligt begära ledigt till jul. Ingenstans fanns hon. Inte förrän till middagen dök hon upp i köket när Tora tog ut steken ur ugnen.
– Här doftar härligt! utropade hon. Är maten snart klar?
– Ja, fru Nordenschüz, sa Tora, men det är en sak jag vill prata med fru Nordenschüz om.
– Jaha, men det får bli senare, nu ska väl Tora servera middagen?
Tora suckade och tänkte, att, jo, visst det skulle hon. Men sen skulle hon prata med fru Nordenschüz så fort som möjligt. Ingenting kunde förstöra hennes goda humör idag!

Dagarna gick men till slut tog hon mod till sig en morgon när alla andra hade gått och knackade på fru Nodenschüz sovrumsdörr.
– Fru Nordenschüz, jag behöver fråga fru Nordenschüz om en sak. Kan jag få ledigt några dagar till jul?
– Vad ska Tora göra då? Tora vet ju att det är mycket att stå i just då. Och så kommer faster Berta hit, jag vet inte hur jag ska klara mig utan Tora.
– Jag ska åka hem till mor och far i Skillinge. Förra julen fick jag inte ledigt så nu tycker jag…
– Ja, ja, jag vet, Tora kunde inte åka för vi fick besök från Danmark. Men jag tycker Tora ska be snällt!
– Fru Nordenschöld, då ber jag fru Nordenschöld snällt att få ledigt ett par dar vid jul. Jag kan förbereda maten i förväg och Maja, som är jungfru hos familjen Greensjö, är ensam här i jul för familjen är bortrest. Hon kanske kan hjälpa till under julen?
– Det var värst vad Tora är om sig och kring sig! Nåja, jag ska tänka på saken. Stäng dörren, det drar!
Nu var det gjort! Hon måste bara få ledigt!
Malmö den 12 oktober 1914

Käre Anders!

Tack för Ditt brev! Får jag lov att säga att det gjorde mig väldigt glad!
Jag har fått ledigt till jul och jag kommer med tåget till Borrby på julafton klockan 10. Far skickar nog Persson med häst och vagn, annars får jag gå. Vill Du möta mig så får du gärna.
Hoppas att ni har kunnat segla mot Malmö nu. Jag skickar brevet till rederiet där.
Tyvärr var det ingen som sjöng för mig på födelsedagen, men du kan kanske göra det när vi ses? Kan du någon vacker visa?
Din vän
Viktoria

Newcastle den 20 november 1914
Kära Viktoria!
Du anar inte hur glad jag blev när jag fick ditt brev, men det var först idag när vi angjorde Newcastle efter en stormig seglats över Nordsjön. På hamnkontoret låg det och jag kände genast igen Din vackra handstil. Du, som alltid var bäst i välskrivning!

Jag mönstrar av i Ystad i början av december. Gissa vem som kommer att stå på plattformen i Borrby och vänta på julafton?
Till dess tränar jag på en vacker sång till dig!
Din Anders

Tora satt på tåget mot Borrby och såg det vackra frusna landskapet fara förbi. -Så grant det är, tänkte hon. En stund senare klev hon av tåget, och där stod Anders. Han tog hennes hand och sa: – God dag Viktoria! Välkommen hem! – God dag, Anders! sa Viktoria och blev röd om kinderna. – Fasligt vad det blåser här! -Ja, men det är det som är meningen! Då blir Du så vackert röd om kinderna!
De klev upp i Perssons vagn och snart såg de Skillinge nedanför backen. Solen glittrade i det mörkblå havet och det gick vita gäss.
– Tack, snälle Anders, för att du mötte mig, sa Viktoria.
– Kan vi ses klockan två vid hamnen? frågade Anders och tog hennes hand. Jag har en sak jag ska ge dig.
– Och jag har en sak jag ska ge dig, svarade Viktoria. Vi ses då!

# 16 Vad ger glädje och mening i livet, av Evalotta Giusti Bardel

Med kraft sugs hon ner i virvlar av blixtrande böljor. En fråga stor som oceaner tar nu makten över hennes hjärna. Hon badar i tankar som inte vill stanna av, inte vill ge en enda sekund av återhämtning.
”Vad är glädje? Vem blir glad? Hur blir jag nöjd? Snurr … snurr …”
Hon pratar ofta för sig själv nuförtiden.
”En svulten människa blir glad över en bit bröd, en ensam över ett vänligt ord från en medmänniska. En elev som känner sig misslyckad, blir glad när läraren tror på hens förmåga. En utmattad människa kan känna glädje igen efter en skön viloperiod, en ofta missförstådd över att mötas av förståelse. En positiv överraskning ger lustkänslor, glädje när något oväntat dyker upp.
Alla har vi ju olika behov och när våra behov blir tillfredsställda blir vi glada.
Hunger, ensamhet, misslyckande, utmattning, oförståelse, en monoton tillvaro osv föder misströstan och bedrövelse. Vad är då meningen med allt?”
Hon anstränger sig för att hitta en slags välbefinnandeformel och plötsligt är hon tillbaka på den mjuka stranden igen och plaskar lyckligt med fötterna i det svala vattnet. Hon står bredvid Agneta. Dom fick just varsitt simborgarmärke i sommarens simskola och log stort mot varandra. Dom var nu havets drottningar, stolta och glada över att ha nått målet.
För närvarande är hon ju varken uttröttad eller hungrig. Kroppen orkar väl inte som när hon var yngre och handlingskraften fungerar lite på sparlåga, men allt är liksom okej och ändå … det är något som fattas. Hon funderar då på om det hon behöver just nu, är något som känns precis så, som när hon fick det där märket. Hon måste kanske hitta något som kan ge henne ett bevis på att hon fortfarande faktiskt kan. Någon slags utmaning?
Hon letar i alla hjärnans vrår tills något dyker upp, som känns tydligare än det andra. Hon minns dofter, konsistenser, färger, värme och alla ljud runtomkring:
”En gång i min ungdom arbetade jag ju ett par år i Indien …
Ett oväntat ryck i högeraxeln stoppar abrupt tankarna. Hon snurrar runt och ser sin väska springas iväg med av två tonårstjejer. Den ena lång, helt svartklädd, springer först och en kortare med jeans och militärgrön parkas kommer strax efter. Den korta ger henne en hastig blick över axeln. Hon uppfattar den som skamsen och ängslig. Hon tar sig samman, ropar efter flickorna, men det är försent. Gudskelov ligger mobilen med alla korten i kappfickan, men hon känner sig så hjälplös när tjuvarna försvinner runt ett hörn. Ingen tog ens notis om hennes rop. Hon hade inte haft den mest minimala chans längre att springa ifatt dom. Hennes älskade gamla slitna axelväska. Och nycklarna! Först en låssmed. Efteråt fick det bli en polisanmälan och sen fick hon hoppas på det bästa. Det var väl också … Plötsligt blir hon rasande. Vilken fräckhet! En gång sprang hon snabbast i klassen! Hon uppbådar alla krafter hon har. Hon börjar springa ikapp.
Gulbleka väggar. Bländande ljus. Det ger henne en känsla av något bekant … visst ja, den gången hon hade tarminflammation. Hon ligger i en sjukhussal. Hur kom hon hit? Huvudet värker och hon mår illa.
”Du ramlade på gatan och slog i huvudet. Du har en ordentlig hjärnskakning, men du hade tur som inte bröt något.”
Då minns hon. Ilskan som fick henne att rusa efter flickorna. Sen tänker hon på det som hade hänt. Den skamsna blicken. Nycklarna. Personalen kontaktar hennes son, som bor i Köpenhamn. Han tar ledigt och flyger upp till henne. Hon hade längtat så mycket efter honom, så hon är ändå lite tacksam över sin olycka. Hon får hans hjälp med polisanmälan och låsbyte. Han följer henne hem, dom fikar och har en trevlig pratstund, men sedan måste han omedelbart tillbaka igen. Ännu en gång känner hon sig så där erbarmligt ensam.
Medan hon legat där i sängen hade sjukhusdofterna påmint om hennes gamla minnen och börjat sätta fart på hennes grubblande igen. Väl hemma, fortsätter hon sin lågmälda monolog:
”Indien. Vad var det jag tänkte? Mat. Bästa maten någonsin! Lustfylld för alla mänskliga sinnen. Jag ville ju lyckas med något. Ja! Jag kan kanske bli riktigt bra på att laga indisk mat. Sydindisk då, som den i Tamil Nadu, den ser man inte så mycket av här.”
Med Google som hjälp tar hon ivrigt reda på var hon hittar basvaror, kryddor och letar recept. Det går lite trögt i början, men huvudvärken ger sig och hon blir sig själv igen. Hon ska bli bäst på det här och efter en vecka har hon ett kök med både för Indien karakteristiska matlagningsredskap och ingredienser. Hon lagar och lär sig alltmer, tar kontakt med olika tävlingsarrangemang. Hennes namn börjar bli lite känt i restaurangkretsar. Hon får faktiskt en medalj till slut, en uppskattning som ger henne just den glädje som simborgarmärket gjorde … … men nej, den gjorde visst inte det.
Det var ju roligt, visst, men det kändes ändå inte som simborgarmärket utan tomt, liksom. Det var något som inte fanns där. Vartefter hon funderar, dyker Agnetas ansikte allt oftare upp. Det var kanske inte främst det där att lyckas med ett projekt, som hade gett sån tillfredsställelse den gången. Det var nog den delade lyckan, den hon delade med sin bästis. Hon minns hur dom hade skuttat runt där på stranden. Dom var länge vänner som vuxna, men nu fanns inte heller hon längre kvar, som så många andra. Det går upp för henne att det är det hon behöver. En vän. Nära vänner. Sen han gick bort var hon ensam i lägenheten.
En ljusglimt var att väskan lämnats in till polisen och när hon tittade i den låg en lapp där:
”Förlåt! Jag såg när du ramlade omkull. Vi har inte tagit något.”
Det värmde litegrann. Det fanns hopp för mänskligheten. Men ensamheten kramar obarmhärtigt hennes inre. Hon börjar inse att hon hade blundat för sanningen. Ensamhet är inget man talar om. Det är skambelagt. Inte ens inför sig själv är den lätt att kännas vid. För ett ögonblick känner hon sig uppgiven. Sedan börjar svallvågorna välla runt i huvudet igen och hon landar på en sandstrand. I sanden läser hon SENIORBOENDE. Seniorboende? Ja, hon stod ju sen många år i kö. Men det var väl inte dags förrän hon inte klarade sig själv längre …? En massa åldringar överallt blev man väl inte gladare av. Negativa tankar dyker upp, den ena efter den andra, hon blir trött. Klockan är mycket och hon bestämmer sig för att försöka sluta grubbla mer och sova.
Sedan går ett par veckor och till sist har hon tagit första steget. Hon tittar nu efter lediga lägenheter.
”Hej Eva
En lägenhet som matchar dina önskemål är ledig. Du är välkommen in på SeniorboTorget för att erhålla mer information. När du har loggat in så kan du också göra en intresseanmälan om du är intresserad av den lediga lägenheten.
Välkommen in på Blomsterfonden …”
Kötiden är inga problem, dom hade tidigt ställt sig i kö för att ha en tryggad ålderdom. Det låter faktiskt lite spännande. I huset finns festlokal, bibliotek med dagstidning, ett snickeri och gästlägenheter för utlåning. Det finns även uteplatser i trädgårdarna och för träning finns ett gym med omklädningsrum och en bastu. Snickeriet låter väldigt intressant. Hon hade ju hållit på med det, när hon arbetade på fritidshemmet. Det kunde vara något att börja med på nytt.
Gnolande på en visa lagar hon en kryddoftande Masala Dosai, äter den med välbehag och känner ett nytt hopp inför framtiden.

# 17 Vad ger glädje och mening, av Barbro Hultqvist

”Räkna de lyckliga stunderna blott, och låt dem i hjärtat bestå” sjöng Ulla Billquist på 40-talet. Det ligger mycket i det. Men även mörka och svåra händel-ser hör livet till. Om man inte har träffat på sorgen, mörkret och besvärligheterna så kan det vara svårt att uppskatta det lätta och ljusa i livet. De tillfällen då man är strålande glad, frisk och tacksam över att finnas till.

Om man diskuterar livets mening är det många som direkt säger, ja det är ju barn och barnbarn. Det är fortsättningen som räknas. Där håller jag inte med till hundra procent. Självklart är kommande generationer i släkten väldigt viktiga för de flesta av oss, det hjälper till att ge livet mening. Vi känner stor tacksamhet och glädje när vi ser de små barnen utvecklas i en rasande takt. – Jag menar att jag dessu-tom bör försöka finna glädjen och meningen med livet i min egen tillvaro.

Idag känner jag livsglädje, alldeles för mig själv. Jag tog en promenad och kände ljuset. Vårljuset har kommit tillbaka till Stockholm efter midvintermörkret – och vinterhalkan. Jag halkade den 5 januari, trettondagsafton, på väg till tunnelbanan kl 8.30 på morgonen eftersom jag skulle på släktfest i Sörmland. Jag såg en bil som bromsade för att kolla halkan. Ja, han kanade ett stycke. Väldigt halt, tänkte jag, sen brände det till i baken – och efter en stund sa det pang i huvudet när jag nådde asfalten. Jag minns ingenting av att jag halkade, men satte mig förmodlig-en först och sedan föll ryggen och huvudet mot asfalten – mitt på körbanan. En dam hjälpte mig och frågade hur jag mådde. Hon såg inte när jag föll, skymd av en parkerad bil, hon såg bara ett par fötter som kom framstickande. Jag såg inte dubbelt och jag mådde inte illa. Därför vågade jag fara vidare och skulle sedan åka bil med en släkting som är sjuksköterska så jag visste att hon skulle kolla upp mig.

Efter den händelsen har jag flera gånger tänkt, så snabbt det kan gå. Hade jag haft lite otur så hade jag inte kunnat skriva det här nu – eller tagit min promenad i det härliga vårljuset en dag i februari. Det är sånt som gör att jag känner glädje över att få vara med ännu en tid.

Var och en måste hitta glädjen och meningen med livet på sitt eget sätt. Någon kanske vill måla från sitt innersta, ett stämningsfullt eller hotfullt landskap; en an-nan vill spela musik, antingen själv eller lyssna, på konsert eller inspelat. En tredje uppskattar något helt annat. Jag tror också att det finns många som känner glädje av att inte pressas till någon särskild aktivitet alls utan njuter av bara varat.

För att känna äkta glädje måste man se till de små positiva saker som händer runt oss i vardagen och inte gnälla för mycket. Jag läste härom dagen: att gnälla är som att gunga, det ger sysselsättning men man kommer ingenstans.

En gång när jag stod i kassakön på ICA strular det lite med koden och betalning-en för den äldre damen före mig. Jag väntar och har inte bråttom. Hon vänder sig mot mig – ungefär som vill fråga: hoppas att det inte gör något att det tar tid, men sa ingenting. Jag log lite mot henne och hon plockade i sina varor efter betalning-en. När jag själv fyllde min kasse med mina varor var hon klar att gå. Från henne hör jag då: Tack så mycket för leendet! En sån kort liten kommentar gladde mig länge och jag bär den med mig som ett soligt minne. Jag kan inte tänkta på situ-ationen utan att själv le lite grann.

Vid ett annat tillfälle tog jag en promenad runt ån. Jag mötte tre tjejer i 16-17- års-åldern på östra sidan. En flicka tittar på mig och säger ”hej”. Jag säger ”hej” till-baka, går vidare och funderar på var eller om jag sett henne tidigare. Jag känner inte igen hennes ansikte eller person. När jag passerat bron och går hemåt på västra sidan möter jag åter dessa tjejer. Jag kan inte låta bli att fråga: Ursäkta men var har vi setts någonstans? Nej, svarar hon, jag tror inte att vi har setts tidi-gare, jag sa bara hej för du såg så glad ut. Åter igen en liten kommentar som kan ge livet mening. Det lilla ordet ”hej” från henne gjorde att jag kände mig behövd och sedd i flera dagar, fastän vi inte haft någon kontakt vare sig förr eller senare.

Sorg och glädje går hand i hand … det är en del av livet. Men åter till Ulla Billquist: Räkna de lyckliga stunderna blott, och låt dem i hjärtat bestå.