”Lyxen med blommor vid begravningar överskrider ofta det skönas gräns”
I maj 1921 fick stockholmarna läsa ett upprop i stadens tidningar undertecknat av ingen mindre än dåvarande statsminister Hjalmar Branting och hans fru. Även ärkebiskopen Nathan Söderblom och 15 landshövdingar hade undertecknat uppropet. Men trots alla dignitärer som stod bakom Alma Hedins idé så blev det en tuff start för fonden. Men motgångar fungerar ofta stärkande.
Alma Hedins idé om en Blomsterfond beskrevs så här:
”Influtna medel skola användas till uppförande av större eller mindre hus i städer eller på landet, vilka för beräknat underhållspris skola uthyras till gamla personer. Varje dylikt hus skall kallas ”Blomstergårdar”. Omkring dessa hus skola blommor och gröna växter planteras till minne av de döda och till glädje för de levande.”
Alla som sympatiserade med ändamålet skulle bidra genom att skriva ”Tänk på Blomsterfonden” i dödsannonserna och bidrag till fonden via postgiro skulle sen ersätta överdådiga blomsterarrangemang vid begravningar. De anhöriga skulle underrättas om bidraget med ett vackert kort från Blomsterfonden.
Motvind övergick till medvind
Inledningsvis gick Blomsterfondens utveckling riktigt trögt och Alma Hedin var bekymrad. Dessutom protesterade stadens trädgårds- och blomsterhandlare mot idén att avstå från begravningsblommorna. De var rädda för att Blomsterfonden skulle skada deras verksamheter. Trädgårdshandlarna startade en massiv propagandaapparat mot fonden i den svenska pressen som höll i sig ända in på femtiotalet.
Alma Hedin lät sig dock inte besegras så lätt. Med hjälp av sitt stora kontaktnät och starkt stöd av dåvarande ordförande, överståthållare Carl Hederstierna, så lyckades de till slut få in ett fåtal stora donationer. Stockholms stad var tursamt nog helt med på idén och ställde en tomt till föreningens förfogande på Rödabergsgatan vid Sankt Eriksplan.
Det första huset byggs i Röda bergen
Nu kunde äntligen arbetet med att planera och bygga den första blomstergården sätta igång. Alma Hedin var väl lämpad att leda arbetet efter sina år på stiftelsen Govenii minne och hon beskrev i sina memoarer hur hon njöt av arbetet med planeringen och ritningarna för den första Blomstergården. I september 1925 stod den färdig med plats för 150 hyresgäster. Varje hus fick en egen värdinna.
Stort behov ledde till vidareutveckling av idén
Många äldre människor i Stockholm levde under svåra förhållanden under 1920-talet. De ville inte ligga sina barn till last, men få hade råd att bo i egen lägenhet på ålderns höst. Behovet av bostäder för äldre var skriande och såg väldigt annorlunda ut om man jämför med idag. En enrummare med kokvrå och egen ytterdörr som gick att stänga och låsa var det majoriteten av de äldre önskade.
Blomsterfondens ledning insåg att mer bostäder behövde byggas och då krävdes det mer kapital. I ett första steg så bad man hyresgästerna i Röda bergen att sätta in ett belopp i fonden med ränteavkastning som sedan skulle tillfalla fonden.
Stödjande medlemskap och egen bokö blev nästa steg
Nu infördes också möjligheten att bli stödjande medlem i Blomsterfonden och betala en årlig medlemsavgift som kunde användas för att finansiera fler bostäder för äldre. När man blev stödjande medlem i Blomsterfonden fick man också möjlighet att ställa sig i bokö, och än idag, snart 100 år senare, fungerar denna vidareutveckling av Almas idé som ett välkommet komplement till resterande bostadsutbud för seniorer i Stockholm.
Från tak över huvudet till moderna seniorboenden på snart 100 år 
Behovet av bostäder för äldre ser väldigt annorlunda ut idag mot för 100 år sedan. I början av 1920-talet handlade Blomsterfondens tidiga bostadsbyggande enbart om att erbjuda ett litet eget krypin för den äldre, för att man skulle slippa att ligga sina barn eller andra släktingar till last. Alla lägenheter i Blomsterfondens bestånd var initialt ettor med kokvrå på ca 25 kvm. Det var så efterfrågan såg ut för 100 år sedan. Man ville ha möjligheten att kunna stänga sin egen dörr om sig även på äldre dagar.
Idag har vi en helt annan situation. Vi lever mycket längre, är friskare långt upp i åren och vår levnadsstandard har höjts betydligt. De krav vi ställer på bostäder är ofta väldigt höga, i alla situationer i livet, både som ungdomar, barnfamiljer, medelålders och seniorer. Anpassningar av bostäder för personer med funktionsnedsättningar av olika slag är självklara på dagens bostadsmarknad.
Att bo i en etta på 25 kvm utan hiss är idag inte tillräckligt idag för många av våra medlemmar som vill planera för sitt seniorliv. Detta behöver Blomsterfonden ta hänsyn till och planera vårt utbud av lägenheter efter.
Därför har vi idag ett mycket brett utbud av seniorlägenheter i vårt bestånd. Du kan bo hos Blomsterfonden i en lägenhet från 1920-talet eller i en nyproduktion från 2017. Det är det ansvaret vi har som förening. Att förvalta Almas idé och ändamål i förhållande till omvärlden, för hem och vård för äldre 2018 och in i framtiden.